Det här är min bror Peter. För er som inte känner honom vill jag nu berätta att Peter är alldeles underbar. Han är charmig, omtänksam, underhållande och har dessutom en väldigt - och då menar jag verkligen väldigt - sofistikerad humor.
Jag saknar honom kanske mest av alla.
Jag fick nyligen en rapport hemifrån. Peter genomgår just nu en intensiv Mumindalen-revival. Han går runt där hemma med sin freestyle i högsta hugg och diverse muminskivor på repeat. Ibland, ytterst sällan, stannar han till för att pausa musiken och prata med någon annan av familjemedlemmarna. Min mamma hade nyligen nöjet att få bevittna en av dessa sällsynta konversationer:
Peter går runt och lyssnar på en av sina många Muminskivor. Han börjar cirkulerar runt pappa som sitter vid datorn och spelar patiens. Plötsligt stannar Peter. Han pausar musiken, tar av sig hörlurarna och frågar pappa:
-Känner du lilla My?
Pappa, som liksom oftast varken har intresse eller hörsel för att greppa denna ytterst avancerade humor, svarar efter ett tag:
- Nej, jag känner ingen Lillemor.
Mammas berättelse förtäljer inte hur konversationen fortsatte men någonting säger mig att den troligtvis fick sitt slut just där och då.
Tänk så fel det kan bli ibland.
No comments:
Post a Comment