Jag pratar med min mamma. Om revolt. Om mina kusiner som är äpplen som fallit mycket långt från trädet. Överklassbarn uppvuxna i överklassens absoluta motsats.
Jag tittade på mamma och sa: "Men jag verkar inte ha gjort revolt mot dig. Jag blir mer lik dig för var dag som går. Tycker du inte? Jag går till och med i dina gamla kläder."
Mamma skrattar. Lite smickrad kanske. Sen svarar hon: "Ja, kanske. Men du har ändå alltid varit din egen. Du skulle ha det på ditt sätt. Redan som fyraåring var du en liten dam. Du satte på dig din sommarhatt, tog din lilla handväska och struttade runt. Du kunde själv."
Jag tänker tillbaka. Minns inte själv men kan föreställa mig. Ler.
Och så förälskar jag mig lite i mig själv. Som jag var då.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag e också förälskad i dig. Som du är nu.
Tack, söta Maria!
Post a Comment