Samtidigt tvekar jag. Jag ser mina vänner sugas in i en värld som inte lämnar rum för något annat än just barnet. Äta, bajsa, sova, äta, bajsa, sova. Bajsa lite mer. Sen sova. Samma sak varje dag. Jag ser föräldrar som sedan länge slutat röra vid varandra. I vissa fall slutat prata med varandra. Allt sker via barnet. Allt.
Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha det så. Jag och Tom har det ju så fint. Jag älskar våra långa, lata söndagmornar tillsammans. Bara han och jag. Jag älskar våra snabba småbökiga morgonduschar. Tillsammans. Jag älskar att vi så ofta vi kan pussar på varandra. Tar i varandra.
Och jag är rädd för att något ska komma emellan allt det som jag tycker så mycket om.
Samtidigt är det ju som Tom säger "inget alternativ att inte skaffa barn". Inte för oss i all fall. Så vad gör man? Hur blir man en mamma som fortfarande pussar sin man och envisas med att duscha med honom varje morgon?
Jag vill fortsätta ha det så här för alltid.
3 comments:
Men vilket gulligt inlägg. Det blir ju vad man gör det till och när man väl är där - är det ju precis där man vill vara. Allting har sin tid. :-). Du skulle bli en helt fantastisk mamma!
/Bölja
Det är jätteviktigt att man fortsätter att se till att ha tid för relationen, varandra. Men, det är ju abra ni som kan bestämma att det ska vara så!
Man behöver inte gå upp i barnen 100% av dygnet. Det kan finnas tid för samtal, kärlek och mys om man bara tar sig den tiden. Ibland måste man passa på när tiden bjuds, ibland får man till och med "boka" tid med varandra. Se till att ha barnvakt med jämna mellanrum och prioritera relationen före de andra sociala kontakterna.
Man kan få både och! : ) Och sedan är det en rätt kort tid som barnen är så där väldigt små och allt är intensivt!
Oh yes, det du skriver är så sant!! Folk uppslukas av bebismonstret och plötsligt finns inget annat än barn och bebisar och barnvagnar etc. Man blir så förbryllad av förvndlingen ibland! Jag är också själv rädd för hur insnöad jag själv kommer att bli i alla bebisgrejer...
Post a Comment