Apropå allt det gamla

Nostalgi, ack kära nostalgi. När jag läser igenom gamla blogginlägg hittar jag ett från den 31 mars 2006. Skrivet i samband med att jag träffade Tom. Känns extra häftigt att läsa inlägget med facit i hand.

Nu sitter jag här och får ingenting gjort. Och är det inte lite ditt fel ändå? Jag är liksom paralyserad. Slängs mellan två sanningar. Den där jag tar upp tråden. Skriver till dig att "Du. Jag gör väldigt gärna om det igen, för jag hade så kul. Och det blev ju så annorlunda mot vad jag hade tänkt mig från början." Och så finns den sanning där jag bara låter allt rinna ut i sanden, för jag åker snart och kärleken, om det någonsin uppstår en sådan, tar ändå alltid slut. Den blir till vatten. Vilken av dessa sanningar är mest sann? Eller är de båda kanske lögner?

Jag blir så arg, för det var inte meningen att det skulle bli så här. Och jag blir så arg, för att jag alltid hittar på sådana här saker. Verkligheter som bara existerar i mig. Verkligheter som jag förstorar; tills de en dag brister. Och så förändras allt. Utan att någon annan märker något. Bara jag.

Och så du förstås.