Ilska

Jag hoppas ingen såg mig cykla i morse. Med Allsång-på-Skansen-regncapen i plast hängade kring halsen (knapparna hade lossnat) fick jag plötsligt ett anfall; en våg av oändlig ilska över skitväder och människofientliga finländare sköljde plötsligt över mig. Känslorna var så starka att jag var tvungen att vråla högt. Ett innerligt och avgrundsdjupt vrål. Som en liderlig sjöko ungefär.

Efteråt trampade jag hårdare än vanligt tills all ilska omvandlats till rörelseenergi. Nu sitter jag på jobbet och kippar efter andan.

Om jag ändå vore liderlig.