Life aquatic

I helgen var det fest. Födelsedagsfest kan man säga för Tom fyllde nyligen år och på Anna-dagen är det min tur. Vi har gjort det till en tradition att ha maskeradfester. Kanske lite fånigt men ändå kul om man anstränger sig lite. Förra året hade vi cirkustema, medan årets tema var Life Aquatic. Allt vid eller under havet var tillåtet, helt enkelt. Själv var jag någon slags fisk/sjöjungfru vilket man kanske inte ser i det aningen pretentiösa fotot ovan. Inspirerad av denna och denna Youtube-video sminkade jag turkosa fiskfjäll i ansiktet och klistrade fast paljetter i pannan. Det tog tid men var helt klart värt det. Den skimrande klänningen hittade jag på underbara Beyond Retro. Tom var blåmussla men såg mer ut som någon slags superhjältediscosköldpadda. Ja, ni ser ju själva. Vi ser nog mest ut som två karaktärer i ett urflippat SVT-barnprogram, när jag tänker efter.

Gästerna var utklädda till allt möjligt härligt: bryggseglare, blåstång, hamnhora, anemon, sjörövare, Steve Zissou, sjökapten, matros, haj, kräfta (faktiskt två!)och snorklare för att nämna några. Helt fantastiska kreationer.

Tack älskade vänner. Tråkigare kan man ha en fredagkväll i november.

Martina och Pamela

När jag en gång för länge sedan bodde i Jordbro fanns där en kort stund ett par som väckte min uppmärksamhet lite särskilt. Ett kärlekspar som stack ut i den jämngrå white-trash-massan på pendeltågsstationen. Två kvinnor tänkte jag. Eller var det det? Så svårplacerade. Den ena med kort mörk page. Yviga ögonbryn. Basker. Som tagen direkt från ett författarcafé i Montmartre. Den andra blond. Som vilken pojkspoling som helst. Så olika. Undrar var de hittat varandra. En dag var de försvunna. Eller var det jag som försvann? Jag minns inte.

Så av en slump hörde jag höromveckan talas om P4-dokumentären "Familjen Abramsson kommer ut". Hörde Pamela tala om sin första kärlek Martina. Om vackra, melankoliska möten på Borås tågstation. Och så slog det mig. Måste vara den Martina. Martina Lowden som skrivit Allt och blivit allas nya älskling. Hon som till och med fick sommarprata en sommar och gjorde det alldeles gallant. Det måste vara den Martina. Ingen annan. Och så föll allt på plats.

Det var Martina och Pamela jag såg där på Jordbro station. Det är därför jag tycker att Martina ser så bekant ut.

Nu vet jag var de tog vägen och hur kärleken en dag tog slut trots att det älskade varandra så mycket just då. I Jordbro. Nu vet jag att den brustna kärleken brutalt drev Martina till vansinne. En liten stund i alla fall. Så som kärlek kan göra ibland.

Att veta ger mig ro i kroppen.

Otacksam

Sitter här och undrar hur jag kunnat bli en så fruktansvärt otacksam person. Varför är jag aldrig riktigt glad? Aldrig riktigt nöjd?

Som jag skäms där jag sitter och gråter vid bordet på morgonen trots att min fin-fina man jagat mjölk till gröten i varenda affär vid Hornstull. För min skull. Trots att han säger att han älskar mig och att vi har det så bra. Och det har vi ju. Bättre än bäst. Ändå vill jag ha det bättre.

Det kan alltid bli bättre. Man kan alltid ha mer.

Det tar aldrig slut.

Och jag är så rädd för att jag ska kväva allt jag älskar till döds i jakten efter den ultimata lyckan. Livrädd. Jag måste lära mig att sluta skrämma bort folk med min evinnerliga bitterhet. Jag måste vara varsam. Öm.

Som en vals.

Men jag är mer som en destruktiv tango. Tapp, tapp, tapp. Tapp, tapp. Hårda steg på golvet. Oresonliga och skoningslösa.

Tapp. Tapp, tapp.

Apropå allt det gamla

Nostalgi, ack kära nostalgi. När jag läser igenom gamla blogginlägg hittar jag ett från den 31 mars 2006. Skrivet i samband med att jag träffade Tom. Känns extra häftigt att läsa inlägget med facit i hand.

Nu sitter jag här och får ingenting gjort. Och är det inte lite ditt fel ändå? Jag är liksom paralyserad. Slängs mellan två sanningar. Den där jag tar upp tråden. Skriver till dig att "Du. Jag gör väldigt gärna om det igen, för jag hade så kul. Och det blev ju så annorlunda mot vad jag hade tänkt mig från början." Och så finns den sanning där jag bara låter allt rinna ut i sanden, för jag åker snart och kärleken, om det någonsin uppstår en sådan, tar ändå alltid slut. Den blir till vatten. Vilken av dessa sanningar är mest sann? Eller är de båda kanske lögner?

Jag blir så arg, för det var inte meningen att det skulle bli så här. Och jag blir så arg, för att jag alltid hittar på sådana här saker. Verkligheter som bara existerar i mig. Verkligheter som jag förstorar; tills de en dag brister. Och så förändras allt. Utan att någon annan märker något. Bara jag.

Och så du förstås.

February 13, 2007: Varför kommer ensamhet in klump?

Då och då händer det att jag känner mig ensammast i världen. Jag sätter på mobilen - inga meddelanden; jag kommer till skolan - ingen där; jag loggar in på MSN - de få som är inloggade är upptagna eller inte vid datorn; jag kollar mailen - bara spam. Oftast får jag panik, börjar leta upp främlingar som jag kan underhålla eller slumpmässiga Internet-forum där kanske någon vill utbyta en tanke eller två. Efter ett tag lugnar jag ner mig och inser att imorgon kommer allt att vara bättre, för ensamhet kommer alltid i klump.

February 6, 2007: What's my contribution?

Oh my, I feel stupid and worthless again. I have been reading about my former female classmates from back home. Like me, they just graduated; still, they have all already succeeded in life...managers, managers, managers. They are in all corners of the world and work hard. And here I am. What am I doing? And why wasn't I able to pursue a good, well-respected thesis and become a manager? These girls are amazing! They are beautiful, have multiple degrees, received awards and scholarships. What did I do? I don't know.

I suppose it is all about finding your own way through life. The problem is that I have always been comparing myself to other people and I just can't stop. I know that I will feel incredibly bad if our children turn out to be less smart or successful than other peoples' kids, or if my friends have nicer cars or a bigger houses than we. I wish I was more self-confident, but frankly, I am not.

I know I have a great life... I am at MIT (How did I even get here?). Still, the little Paulina within me just needs attention and validation. She wants her former teachers to say: "Paulina, please don't leave us. We need you. Teach us everything you know!" She wants to receive diplomas and money from the university director, saying: "We are pleased to announce that the winner of our annual $5000000 award for best academic performance goes to Paulina Modlitba." She wants to be interviewed in the newspapers and on TV. She even wants to attend the Academy Awards and make sausages with the Royal family!

But all big Paulina does is fiddle around with animatronic monkeys and plan her wedding.

How cool is that?

Dans syndrom

Eftersom jag har en bror med Down's Syndrom har jag ett antal gånger fått frågan vad jag tycker om fenomenet ICA-Jerry. Eller Mats som han ju heter på riktigt. Jag har inget enkelt svar. Samtidigt som jag tycker att det otroligt positivt att Down's Syndrom och andra funktionshinder lyfts fram och vet att filmerna är en del av en större satsning på funktionshindrade inom ICA-koncernen känns det ändå som att man skrattar mer åt ICA-Jerry än med. Reklamfilmerna lyckas på något vis inte lyfta upp Jerry till en nivå som känns rättvis och jämlik. Istället blir han ett fenomen som man skrattar åt, pratar om och uppmärksammar i några veckor tills något nytt coolt tar vid. En fyndig PR-kupp snarare än ett genuint försök att långsiktigt förändra människors syn på individer med funktionshinder.

Men, ändå. Jag blir trots allt mest glad. Om inte annat för alla viktiga debatter som mediefenomenet ICA-Jerry väcker. Exempelvis den om abort. P4 Dokumentär sände nyligen en fin radiodokumentär om Vanessa och hennes familj: "Bara den är frisk". Lyssna på den.

Kan du sen inte få nog, besök Glada Hudik-teaterns eller På egna bens föreställningar. Och glöm för guds skull inte Down's Syndrom-dagen den 21/3.

Usch

Så usel jag är på att skriva nuförtiden. Alldeles bedrövlig. Jag ber om ursäkt.

Efter flera på tok för fullmatade veckor unnade jag och Tom oss en helt underbart lugn minisemester i Hälsingland förra helgen. Järvsö, närmare bestämt. Lill-Babs-land. Efter sömn, mat, vildmarkspromenader och spabad i överflöd kände vi oss båda mycket mer utvilade. Välbehövt.

Ändå känner jag mig nu mer obalanserad än någonsin. Extremt ömtålig. Vissa stunder tror jag mig veta precis vad det beror på. Andra gånger känns det som en mer abstrakt, odefinierbar ångest. Jag går från att vara ledsen till arg till frustrerad till glad till arg. Allt på en och samma dag. Framför allt tycker jag synd om mig själv. Väldigt mycket synd om mig själv. Och så känner jag mig ensam. Övergiven. Saknar mina vänner och undrar varför de inte ringer. Men ringer inte själv.

En annan sak som oroar mig är att jag är virrigare än någonsin. Det känns nästan som att jag håller på att tappa greppet helt och hållet. Glömmer, blandar ihop ord och stavar fel. Jag pekar på klockan men säger lampa, säger handduk men menar glasögon. Det förvånar mig för mitt liv är på ett sätt lugnare än på länge. Jag borde ha bättre koll än så här. Må bättre.

Tom tror att det är någon slags post-stress. Att hjärnan slår bakut när jag nu börjat unna mig själv att ta det lugnare. Ungefär som när man blir förkyld så fort man går på semester eftersom kroppen slappnar av och blir mer utsatt.

Nåja. Nog om mig.

Hur har du det?