Dansa min docka

Idag är det sommar. För att fira dansar jag och Vim till Armand van Heldens remix av Uffies ADD SUV [Spotify]. Han sprattlar som om han aldrig gjort annat.

Rondellhund

Vid Vanadisplan har vi vår alldeles egna rondellhund. Smyckad särskilt för midsommar. Han har en storebror också men vad han är av för sort är det ingen som riktigt vet.

Barnförbjudet

Om det är något jag avskyr med mig själv så är det att jag är en mes. Och jag menar det. En konflikträdd, sorglig liten mespropp. Ingen är så bra som jag på att låtsas som att allt är som det ska medan känslorna rasar inombords. Skulle en kompis plötsligt anförtro för mig att han ibland fantiserar om att sova i spjällsäng iklädd vuxenblöjor eller att han häller diskmedel i chefens kaffe varje morgon för att långsamt ta död på honom skulle jag bara le stort och säga något lamt i stil med "Nämen va roligt! Det är kul med människor som tänker lite annorlunda. Utanför ramarna, så att säga."

Tom har försökt lära mig ett litet trick. Om man inte vågar säga: "Men va fan säger du? Är du helt sjuk i huvudet?!" kan man istället bara säga "Hur menar du nu?" Det blir lite mindre läskigt så eftersom frågan i sig ju inte är särskilt provocerande. En jättebra idé, tycker jag. Folk säger så otroligt ogenomtänkta, dumma saker ibland och borde ifrågasättas oftare. (Så även jag.) Problemet är bara att jag till och med är för feg för att fråga "Hur menar du nu?" Sorgligt men ack så sant.

Jag såg filmen "In the loop" häromdagen. En underbart bra film med smart dialog och fantastiska skådespelare. Men det jag tänker på mest är hur gärna jag skulle vilja vara lite mer som filmens huvudkaraktär, Malcolm Tucker (se video ovan om du tål svordomar). Det måste vara så skönt att få utlopp för sina känslor sådär påtagligt och direkt. Right in your face, liksom. Smackeliback. Om det vore så skulle jag slippa tvätta ansiktet i kallt vatten varje morgon när jag kommer till jobbet och är så fylld av undertryckt ilska över alla å-jag-ser-så-city-chic-ut-på-min-rostiga-fina-gamla-cykel-cyklister som förstör för mig och andra genom att cykla långsammare än jag kryper och bryta mot alla trafikregler som någonsin stiftats. Jag skulle helt enkelt bara kunna vända mig om vid närmsta rödljus, titta hobbycyklisten djupt i ögonen och säga: "Om du kör mot rött en gång till kommer jag stoppa så mycket bomull ner i din käft att den kommer ut igen som en Playboy-svans genom arslet."

Det vore så härligt, tänker jag nu.

Men det kommer aldrig att hända, tyvärr.

Nä, det blir nog inte ens ett "Hur menar du nu?"

Teckning

Allt jobb i världen känns plötsligt överkomligt och värdefullt.

Scener ur ett äktenskap

Den första riktiga ultraljudsundersökningen närmar sig. Paulina tänker katastroftankar men försöker hålla humöret uppe. Lyckas sådär.

Paulina: "Tänk, vad som än händer, hur det än går med våra olika projekt, och hur vi än mår kan vi alltid se fram emot att vi ska bli föräldrar i november. Det är större än allt."

Tom: "Ja, du har rätt. Det är det."

Paulina: "Fast å andra sidan. Tänk om det i samband med ultraljudet visar sig att något gått fel. Då har vi plötsligt ingenting att se fram emot."

Tom: [Tyst. Funderar.]

Tom: "Jo, då har vi i alla fall min nybeställda iPad att se fram emot."

Ny blogg

Försöker för övrigt leva ut mina bloggdrömmar lite mer aktivt och har därför skapat en ny blogg: Älskade löpsedel. Tanken är att jag ska jämföra Aftonbladet och Expressens (många gånger gränslöst underhållande) löpsedlar. Varje dag.

Ta en titt och rösta på din favorit, vetja!

Sömn

Apropå iPhone-appar håller jag just nu på att testa Sleep Cycle, en smart väckarklocka som kartlägger användarens sömncykel för att väcka vid rätt tidpunkt (läs: ej mitt i en djupsömnsfas). Och det är enkelt. Vansinnigt enkelt. Man startar appen, ställer in den ungefärliga tid då man vill bli väckt och placerar sen iPhonen bredvid sig på madrassen med appen igång. Sleep Cycle använder iPhonens accelerometer för att känna av hur användaren rör sig. I perioder av djupsömn rör man mycket mindre på dig.

Grafen ovan visar min senaste natt. En typiskt gravidgraf skulle jag vilja påstå. Kisspaus vid 5 och så nästa strax efter 6. Har för mig att jag var uppe även vid 3-tiden och kissade trots att det står att jag var i drömläge då.

Ett problem som dock uppstod redan i natt är det faktum att jag har turen att inte sova ensam. Min fantastiska man sover nämligen bredvid, med följden att jag vaknade både av hans snarkningar och snoozande väckarklocka innan min egen hann ringa. Fail, kan man säga. Har nu tvingat honom att ladda ner samma app. Snooze är så 2009.

Vi får ser vad som händer.

Spännande, spännande.

Hans vänner

Min man har världens coolaste och roligaste vänner. Lite egna, kan man nog också säga. Och de tar hand om mig som vore jag deras egen lilla maskot. De vet att vägen till mitt hjärta går via teknik och utnyttjar det hänsynslöst. Jag rodnar nästan av uppmärksamheten ibland.

Just nu gäller det så klart graviditeten och allt vad den för med sig.

Inom loppet av bara några dagar får jag två mail - ett från Tommy och ett från Anders med tips på iPhone-appar som kan vara bra att ha om man är mitt uppe i detta med att "skaffa" barn. Ska så klart testa båda och återkomma med utvärdering.

Mest intressant i den fas jag nu befinner mig i är Contraction Master som både Anders och Tommy tycker att jag ska testa. En app som helt enkelt hjälper en att beräkna hur lång tid det är kvar till nästa värk.

Tommy bifogar dessutom följande tänkbara skräckscenario om vi mot förmodan skulle nöja oss med en vanlig klocka:

Pau: Aj, hur långt är det kvar?

Tom tittar på klockan och tänker. "Hmm, när var det den satte igång? 15:13? 15:16? Nej det var nog förra timmen.

Pau: HUR LÅNG TID!!

Tom: Äuhm, inte så länge till...

Hujedamej, det vill vi undvika så klart.

Anders tipsade mig dessutom om menstrackarapplikationen (ja, det är ett ord) iPeriod Ultimate.

Lite försent nu kanske, men för ungefär ett halvårsedan letade jag med ljus och lykta efter just en bra mensapplikation. iMensies var den bästa jag kunde hitta då. (Det supertöntiga namnet fick mig att gömma appen längst ner på sista sidan i telefonen och innerligt hoppas att ingen annan än jag skulle hitta den). Med iMensies kunde jag relativt enkelt räkna ut att jag (till min stora förvåning) hade en hela 50 dagar lång menscykel (sic!). Och ja, resten, är som man ju säger ibland, historia.

Tekniksajten Lilla Gumman har för övrigt testat och utvärderat ett antal gravidappar för iPhone. De gör mycket annat bra också för alla som tycker om och är nyfikna på teknik men kanske samtidigt tycker att det är lite läskigt.

Nåja. Hursomhaver. Tack, grabs. Det värmer att ni bryr er.

Välgörenhet är det bästa jag vet

Foto: Flickr user Paul Manniz, CC licensed.

Sedan en tid tillbaka har jag drivit en egen Kakbank, ett fenomen som jag kom i kontakt med via ett välgörenhetsnätverk som jag är med i. Vi är några stycken, oftast inte fler än 10, som träffas varannan månad och lånar ut pengar via mikrolånesajten Kiva. Matkooperativet La Esperanza Group från Paraguay fick låna 4850 USD i januari, varav vår kakbank bidrog med 75 USD. Fem månader senare har de redan betalat tillbaka 81% av lånet.

Jag diggar mikrolån. Väldigt mycket. Helt enkelt därför att mikrolån är en mer hållbar, långsiktig form av "välgörenhet" än traditionella donationer. Istället för att göra samhällen och enskilda individer i utvecklingsländer beroende av välgörenhet fungerar mikrolån snarare som "hjälp till självhjälp". De personer och grupper som lånar pengar via de mikrolånsbanker som är knutna till t ex Kiva får en chans att verka som entreprenörer och därmed påverka och utveckla sin egen ekonomi.

Sen finns det så klart sammanhang där mikrolån inte gör särskilt stor nytta. I samband med naturkatastrofer och andra mer akuta händelser, såsom i exempelvis Haiti, behövs så klart direkta donationer för att snabbt rädda liv och få samhället på fötter igen. Stöd till ideella organisationer som arbetar med att långsiktigt förbättra situationen för människor i fattigare länder är ett annat exempel. Utan frivilliga donationer skulle dessa organisationer överhuvudtaget inte finnas.

Ett exempel på en sådan organisation är Monica och Carl-Axel Ekmans insamlingsstiftelse som i över tjugo år har verkat för att flickor och kvinnor i staden Garissa i Kenya ska få ett bättre och mer värdigt liv. De fokuserar framför allt på utbildning och arbetar aktivt för att "utrota" kvinnlig omskärelse. Ett otroligt viktigt uppdrag som de till stora delar lyckats med.

Även Läkarmissionen och Womankind arbetar för att få bort kvinnlig könsstympning i Kenya. Via Läkarmissionens sajt Webaidshop kan man skänka pengar direkt till detta ändamål (Tack Underbara Clara för tipset!).

Oavsett form behövs det oftast väldigt lite för att göra skillnad. Det är fakta.

Så vad väntar du på? Testa, vetja!