Chicken thighs

Det är särskilt när jag ser små glitterdrömmar som dessa blå shorts från H&M som jag sörjer att jag har kycklingben. Det hjälper inte att Tom säger att mina ben ser smarriga ut: "Man vill liksom strö lite allkrydda på dem och äta upp dem". Jag avskyr dem ändå.

Suck.

Ett skepp kommer lastat...

... med en disktrasa av den kungliga sorten.

Det bästa med barndomsvänner är att de vet precis vem man är och vad man vill ha. Älskade C gav mig häromdagen denna fantastiska disktrasa som nu förgyller vårt kök. Å, lycka!

Den 19/6 vet ni var ni hittar mig: på en tältstol på Norrbro med fett hår och krum rygg eftersom jag sovit utomhus sedan nationaldagen.

Vad gör man inte för att få den bästa platsen?

Blommor och bin

Jag minns resan till Grekland. Det var A, G och jag. Unga, obekymrade. Jag minns också hur vi blev uppvaktade av grekiska gudar i tajta Speedos. De tog med oss ut i sin båt och körde tvärs emot vågorna för att våra bröst skulle skumpa. Vi fnittrade och kände oss smickrande trots att bara G hade bröst som kunde skumpa. Saltstänk och blått vatten. Vi stannade till vid en ö. Vadade i land och blev liggande där. Fnittrade lite till när en av gudarna i Speedos påstod sig kunna se in i framtiden. Han pekade på A, sa: "Du kommer att få massor med barn. Säkert tio. Och du kommer att vara lyckligt gift." Sen tilldelade han G tre barn. Tre barn och oändlig kärlek. Kvar var jag. Guden i speedos tog en konstpaus. Tillräckligt lång för att jag skulle hinna bli orolig. Någon skrattade nervöst. "Du", sa han till slut. "Du kommer inte att få några barn. Men det gör ingenting för du kommer att vara lycklig ändå." Jag log. Sen dog jag.

*****

Sju år senare sitter jag hemma hos svärfar och samtalar om livet. "Vet du vad?", säger jag. "Jag tror att jag kommer att få leva utan egna barn." Svärfar skakar på huvudet. "Pytsan! Inte en chans." Han fortsätter skaka på huvudet. Förbereder en cigarett. Jag minns inte vilken i ordningen. "Hur kan du veta det?", frågar jag. "Jag bara vet det. Inte sådana som du", får jag till svar. Där tar samtalet slut. Istället för att fråga väljer jag den enkla vägen. Jag väljer att tro att han har rätt, svärfar. Att han vet vad han pratar om. För "inte sådana som du" är precis det svar jag vill ha. Sådana som jag kan omöjligt bli barnlösa, det vet alla.

Barnkära, omhändertagande, bredhöftade, storrumpade, matlagande kvinnor som jag kan alltid få barn.

Det är det jag säger till mig själv varje gång. Ja, det är så det fungerar här i världen.

You can't deny the segregation

För det mesta är jag personlig när jag skriver. Jag hänger ut mina innersta tankar på en tvättlina för allmän beskådan och förvånas varje gång över att jag inte bryr mig. Att det faktiskt är så jag vill ha det. I mina mest självgoda stunder kan jag till och med komma på med själv med att tänka att mina tankar är för egendomliga, och i vissa fall för vackra, för att hållas tyst om. På något sätt.

Vid sidan av det egendomliga tänker jag ibland på viktiga saker. På sådant som berör andra än mig. Segregation är just en sådan sak. Utanförskap. Jag tänker mycket på det för att det är så förbannat orättvist och olyckligt. Men också för att jag blir provocerad av att ingen gör något åt det. Ja, i ärlighetens namn gör jag själv inget åt det heller. Annat än att trotsa statistiken. Kvinna. Uppväxt bland radonhusen i förorten Jordbro. Barn till två invandrare med mörkt hår. Konstigt efternamn. Jag har haft oddsen emot mig och borde enligt samhällsordningens alla regler inte vara där jag är idag med lägenhet i innerstaden, två högskoleutbildningar och ett bra jobb. Men det är jag. Mycket tack vare att mina föräldrar alltid värnat om att vi barn ska veta att det finns en värld bortom radonhusen. Där finns landet Möjligheter, staden Utbildning och busshållplatsen Du-Kan-Bli-Vad-Du-Vill. Och dit ville jag. Jag visste att jag ville mer. Men jag är ett undantag. Undantaget som bekräftar regeln. Det finns så många som inte ens får chansen. Som inte vet att de har chansen. Som inte har haft förmånen att få höra sagan om landet Möjligheter. Utan fastnar. Blir radonfångar. Betonginvånare. En masse.

Jag vill inte ha det så. Jag vill att vi gör något åt det. Därför har jag bestämt mig för att det parti som blir först med att ta segregationen på allvar, prioriterar det i sin dagordning och kommer med en medmänsklig och hållbar lösning på problemet får min röst.

Så enkelt är det.

Skrämselhicka

Får ett SMS från älskade lillebror i förorten. Den yngsta, lite bortskämda.

"Hej Pau! Jag älskar dig :)"

Som vanligt är katastrofhjärnan (den som sitter snett till höger om lillhjärnan, ni vet) allra snabbast. Jag tänker: Något är fel. Svarar snabbt: "Va? Så brukar du inte skriva. Vadan detta?"

Får jag inget svar så vet jag. Då har han av outgrundlig anledning bestämt sig för att livet inte längre är värt att leva. Samtidigt tänker jag: Men en smiley? Skriver man verkligen så när man är ledsen? Nä, då kanske det finns hopp trots allt?

Sen minns jag. 14 februari. All hjärtans dag. Den dag kalendern säger åt oss att vi ska älska varandra. Dumma jag som inte fattar. Dumma jag som försöker älska varje dag.

Det kommer ett svar: "Haha. Erkänn att du trodde det var ett avsked för att jag skulle ta mitt liv."

Jag skäms. Ja, jag skäms för att jag är så lätt att läsa. För att min bror som trots allt inte känner mig så väl kan se rakt igenom mig. Att jag är så simpel att man alltid kan utgå ifrån att jag befarar det värsta.

Miriam

Hittade mer beröm som jag missat. Miriam skriver en liten söt mening om min blogg och gör mig glad och eftersom det är ömsesidigt vill jag härmed tillägna henne ett helt inlägg.

Det var allt jag hade att säga för denna gång.

Jag har mött min överman

Kanske låter lite förmätet. Som om jag tror mig vara någon särskild. "Jag har mött min överman". Men det stämmer. Det har jag. Hon heter Katja Janford, är söt som en docka, men verkar framför allt vara väldigt smart, kreativ, produktiv, cool och uppdaterad. Men det jag sitter och tänker allra mest på just nu är att hon skriver så himmelens fint. Det säger alla och det säger jag. Katja skriver så som jag skulle vilja kunna skriva. Men inte riktigt kan.

Se bara: Om kärlek. Ännu mera kärlek. Och om Björn Ranelid.

Jag hyllar Katja genom att själv hålla tyst ett litet tag. Så att hennes fina stjärna kan lysa ännu klarare på blogghimlen.