Jakten på Magnus

Vad jag gör nu? Jagar Magnus Carlsson bara.

Nu är de här

Ser ni? Nu är de är. Pengarna. 32 000 kr som blev 30 429,25 kr efter avdrag för PayPals administrationsavgifter.

Nu sätter vi igång och planerar bröllopet, hörrni. Hänger ni med?

If you ever need a stranger to sing at your wedding

Foto: Max Kiusalaas

Som så många gånger började det med en liten tanke. Denna gången en tanke om att min bror och hans flickvän Maria mitt i allt kommunalt gruppboende- och förtidspensionselände är värda något alldeles extra. Lite lyx. De är så vansinnigt förälskade, drömmer om ett stort bröllop men har så lite. Så hörde jag talas om nystartade crowdfundingtjänsten Funded by Me. Tänkte också på min så våldsamt duktiga och kreativa kusin Max. Och så lade jag ihop ett och ett. "Vi gör en video och visar vänner och familj hur fantastiska Peter och Maria är (om de nu inte redan vet det)." Kärlek som smittar, det är grejer det.

Tillsammans med Max och entreprenörerna bakom Funded by Me skapade jag en projekt- och insamlingssida som kändes bra och sent måndagen 27 juni gick den live som det så fint heter. I samma veva uppmärksammade jag folk om insamlingen via Facebook (613 vänner), Twitter (1117 followers) och e-post (cirka 50 vänner). Resten är historia.

Nyheten spred sig som en löpeld. Det är nästan så att jag själv inte förstår exakt hur det hela gick till (trots att jag jobbar med just webben och sociala media). Redan efter ett dygn hade vi fått in mer än hälften av de 30,000 kronor vi satt som mål. Lika många främlingar och avlägsna bekanta som vänner och familjemedlemmar donerade.

Någonstans där kom mediedrevet (nåja) igång. Via en kompis Facebooksida fick Aftonbladet TV nys om filmen och ville göra ett reportage. Ett fint sådant. Jag gjorde dock det stora misstaget att be dem aktivera kommentarsfältet och deppade tillfälligt ihop när jag läste elaka kommentarer från folk som tycker att jag är girig och utnyttjar min bror och hans flickvän för egna intressen. "Har man inga pengar så ska man inte heller gifta sig (stort)", hette det. Suck. Tungt.

Dagen efter hörde så Expressen av sig och ville toppa med en artikel i tidningen. Mitt i den tillfälliga jantedeppen tvekade jag men så pratade jag med Peter i telefon och fick höra honom glatt utropa saker som han aldrig annars brukar säga: "Det är inte sant!" och "Det är inte klokt!". Och i och med det var saken klar. Det blev en artikel.

Som ni ser: inte vilken artikel som helst. Nej, Expressens Arne Lapidus bestämde sig för att göra det hela till en alldeles makalös solskenshistoria. Han ringde helt sonika upp Peter och Marias absoluta favoritartist Magnus Carlsson (f.d. Barbados) för att fråga om inte Magnus kunde tänka sig att ställa upp och sjunga på bröllopsfesten. Och jo, det kunde han. Dessutom skrev Magnus fint om det hela i sin blogg.

Även Rix FM:s Titti och Benji uppmärksammade insamlingen och uppmanade folk att bidra med saker och tjänster. Resultatet: en slottslokal, fem fotografer, en brudbukett, smink/hår, två klänningar, ringar, inbjudningskort, musik. (Jag har säkert glömt hälften. Förlåt ni snälla människor.).

Hela tiden pushade Funded by Me projektet i sina olika flöden på Facebook och i sin egen blogg och stöttade mig med fina ord via e-post. Vänner skrev fina blogginlägg. Så fina att jag visst började gråta när jag läste dem. Och samtidigt fortsatte pengar att trilla in.

Nu, sex dagar efter att insamlingen lades upp nådde vi precis målet på 30,000 kr. Med hela 54 dagar kvar till projektet går ut (sic!). Jag känner mig så otroligt överväldigad och lycklig. Ni älskade fina medmänniskor (131 för att vara exakt) som skänkte både stort och smått (allt lika välkommet) och så starkt överglänser alla missunnsamma bakåtsträvare. Vi är er evigt tacksamma.

Ni som undrar hur det går nu. Häng kvar här så kommer uppdateringar lite då och då. Och framförallt: här kommer jag att så småningom (gissningsvis nästa vår/sommar) berätta om vad alla era kärlekspengar gått till. So, stay tuned.

Kärlek en masse!

Sommarlycka

Foto: Sanna Nilsson

Nu när sommaren är i antågande drömmer jag mig tillbaka till 2007. Ett ganska slumpmässigt årtal. Fult och ojämnt. Men ändå så viktigt och fint. Det var då vi gifte oss, jag och Tom. Snart fyra år sedan. Många säger att dagen de gifte sig är en av de mest romantiska och bästa dagar i deras liv. Så var det inte för mig. Jag visste i förväg att jag inte skulle kunna njuta på beställning så jag valde att fokusera på att ordna en så bra tillställning som möjligt för gästerna. Med tanke på att många av våra vänner fortfarande pratar om bröllopet verkar det som att vi lyckades. Jag hade en fin dag och i princip allt gick som planerat men det var för mycket att stå i. Även för oss två. Kanske skulle jag ha delegerat mer tänker jag nu. Men det blev inte så.

Det har passerat många dagar - ofta helt vanliga vardagar - sedan dess som jag har upplevt som mer romantiska än bröllopsdagen. Just för att de varit helt otvungna och spontana. En långfrukost tillsammans på ett lokalt fik. En extra snooze för att hinna kramas lite mer. Ändå ser jag tillbaka på bröllopet med värme. Ändå kan jag inte låta bli att då och då öppna fotoalbumet och titta på alla foton. Alla fina vänner. Min familj. Tom.

Och så blir jag alldeles varm i hjärtat.

Mirakel

Ja, det är evigheter sedan jag skrev något sist. Eoner av tid. Och tänk så mycket som hunnit hända. Jag tittar på det där fotot på mig. I röd klänning. Då var det femton dagar kvar till den stora dagen. Det visste jag inte då. Men det vet jag nu. Den 15 november klockan 14:58 kom det lilla miraklet Wim ut med rasande fart. Förlossningen var som en dröm. Snabbare och smidigare än jag någonsin vågat hoppas. Plötsligt var han bara där. Vår efterlängtade son.

Det som kom efter förlossningen var för min del inte lika lätt. Bristningar, ont i ryggen, mjölkstockningar och sveda, ständig brist på sömn och stress. Jag har nog aldrig varit så trött och sliten i hela mitt liv. Varför pratar man inte om just detta? Om hur jobbig - och faktiskt ofta väldigt tråkig - den första tiden efter förlossningen är. Inte förrän efter tre månader började det kännas bättre. Först då fick jag tid över till mig själv.

Och i morgon fyller han alltså fem månader, lilla Wim. Nästan ett halvt år. Han är inte längre en liten hjälplös nyfödd utan en stor bäbis med en tydlig egen personlighet och en stark vilja. Jag föredrar det så. Ja, jag älskar det. Det gör jag faktiskt. Och jag känner att jag faktiskt passar att vara förälder, om man får säga så. Jag som som barn slet huvudena av mina barbiedockor och släpade sten och skrot i min dockvagn. "Det är första gången jag ser dig leka med dockor", sa pappa en gång när han såg mig byta blöjor på Wim.

Ja, så är det nog. Det är första gången jag leker med dockor.

Det var sjukt värt att vänta på.