Kärt barn har många namn

Foto: Flickr

Inga barn på gång ännu. Om ens någonsin. Men namn har vi. Flera stycken till och med: Vim, Ivo, Vera, Frank och Stella. Jag har dessutom föreslagit Lev, Eli (ja, väldigt "Låt den rätta komma in" men om några år är det glömt) och Margot (uttalas "Margå") men Tom låtsas inte höra.

Att det ska vara så svårt.

Mat är det enda rätta

Foto: Flickr

Tycker just nu oändligt mycket om Toms kollegas Boels blogg: Bind mig, mata mig. (Plötsligt känns det som att jag har nämnt den bloggen tidigare. Borde ha bättre koll. Nåja, låt gå.) Boel och hennes älskade är nästintill oförskämt roliga. Temat är mat. Mat och en del annat. Så fiffigt och lagom blandat; personligt. Lite kaxigt också - om nu quornfärs kan vara kaxigt.

Jag fantiserar om att någon binder mig och läser högt ur bloggen för mig. I timmar. Non stop.

Jag skulle bli så glad.

Ett 2009 utan dess like

Foto: Flickr

Är så fruktansvärt dålig på här och nu. Screw "carpe diem" och dröm om framtiden istället, säger jag.

Detta drömmer jag om just nu; du får gärna drömma med mig: Stockholms judiska filmfestival, filmerna Revolutionary Road (tror jag) och The Wrestler (helt säkert!); Anna Ternheim, Laleh och Grace Jones på Cirkus och Titiyo på Debaser Medis; Nordiska Museets utställning Modebilder; Nu mår jag mycket bättre på Stockholm Stadsteater; utställningen Trafficking på Etnografiska museet (dock utan älskade Babajan efteråt); och så sist men inte minst en utställning om bokdesign som jag läste om men inte lyckats hitta igen (någon som vet?).

Det kommer att bli ett bra år.

Tvåtusennio känns så rätt.

Scener ur ett äktenskap

En olycka inträffar på toaletten. En sådan där som lätt inträffar en gång i månaden om man som jag inte har koll. Jag sitter hjälplös; utan trosor och utan binda. Gör det enda rätta. Ropar på min man:

Paulina: Tom, älskling! Skulle du kunna göra mig en superstor tjänst? Kan du komma med ett par trosor? Det har hänt en liten olycka här. Ja, du vet.
Tom: Mja, mjo. Jag börjar ana vad det här handlar om. Om jag måste så.

Efter fem sekunder öppnas dörren på glänt och ett par stringtrosor kastas in.

Paulina: Men älskling, det här är ju stringtrosor. Det går ju inte. Bindor kräver liksom lite mer tyg.
Tom: Gruff. Hur ska jag kunna veta det?
Paulina: Nämen alltså. Det duger inte. Tyvärr.

Efter ytterligare fem sekunder öppnas dörren igen och nästa par underbyxor kommer inflygande och landar mitt på badrumsgolvet. Tom har tappat tålamodet. Är djupt missnöjd.

Tom: Här får du mina kalsonger! Du har ju inga trosor. Köp trosor!!

Älskade karl. Jag ser framför mig hur han "grabbletar" efter mina trosor i garderoben. Tanken på att lyfta på plagg för att se om det finns något under har inte ens slagit honom.

Det som inte syns finns inte.

Så enkelt är det när man har snopp.

Min blogg är en bloggbävning kort

Jag avslutar detta bloggår med att konstatera att Micael Dahléns ord förväntningssamhälle kom med i Språkrådets lista över nya ord för 2008. Hypen är därmed fullbordad. Go Micael.

Mina favoritord i listan är annars: svenskad (av ordet swede från den förträffligt gulliga filmen Be Kind Rewind), bekymringssamtal (bra att det fortfarande finns bekymrade föräldrar; sorgligt att att de måste ringa polisen) och gatustickning (ett fenomen som värmer - både i tanken och på kroppen).

Ordet bloggbävning har jag aldrig hört tidigare. Men visst. Jag förstår precis. Rundgång brukar jag själv kalla det, för i bloggvärlden är det allt för ofta så att en börjar och alla andra hakar på. Härmar, om man så vill.

Den säger en hel del om vår omvärld, den där listan.

Mer än så behöver inte en trendspanare som jag.

Nextopia är redan passé i min värld. Nästa!

Tom och jag hade för en gångs skull en riktigt het debatt häromdagen. Micael Dahléns bok Nextopia - vrålhet eller likstel? Man måste ju ta ställning, inte sant? Jag visar Ann Heberleins härligt arga recension i Expressen för Tom och säger: "Här. Läs. Den är fantastisk. Hon har helt rätt". Tom läser. Begrundar. Konstaterar sedan att han inte är intresserad av recensioner som är skrivna av rabiata pessimister som inte ens har koll på fakta. Jag avfärdar Tom som partisk. Förblindad av lojalitet. Han känner ju trots allt Micaels förläggare. Innerst inne håller nog Tom med mig men skulle hellre dö en riktigt plågsam död än erkänna det.

Men så slår det mig. Det där med rabiat. Det är ett ord som i min värld oftast förknippas med feminister. Rabiat feminist. Var Toms kritiska avfärdande egentligen ett sexistisk utfall? Gud förbjude. Men någonting säger mig att han nog hade reagerat annorlunda om recensionen hade skrivits av Fredrik Strage. Eller Sir Richard Branson.

Jag undrar. Funderar. Måste testa. Ikväll blir det ett snäpp värre. Tom kommer att utsättas för en tantchock.

En riktigt rabiat tantchock.

Män som klappar varandra på ryggen

Hittade precis ett intressant blogginlägg. Trodde att jag var den enda som tänkte på det: män med makt som klappar varandra på ryggen. I det här fallet herr Obama och Bush junior. Så väluppfostrat och hövligt, men ändå så äckligt på något vis. Onaturligt. Konstlat. Ett maktspel. Eller ett skådespel, helt enkelt.

Dr Mehrabian påstår att kroppsspråket utgör 55% av kommunikationen mellan människor. Jag tror att det är mycket mer än så.