En arraksboll i ett mjölkglas

Ett lingonris som satts i cocktailglas. Så beskrev Tage Danielsson kollegan Monica Z en gång. En av de bästa personbeskrivningarna genom tiderna, tycker jag. Så kort och ändå så träffsäkert. Jag förstår precis vad han menade, Tage. Svensk svalhet och enkelhet möter klass och elegans. Typ.

Jag undrar hur man skulle kunna beskriva mig på motsvarande sätt. Vem är jag? Jag är väl ganska snäll och gullig. Ofarlig. Försöker vara lite "rough" i kanterna men misslyckas alltid. Så: cocktails är inte att tala om. Snarare mellanmjölk. Eventuellt lättdryck.

Lingonris. Nej. Jag är nog inte ett sådant heller. Rund som ett lingon är jag. Men mer söt. Fast också lite bitter. En arraksboll, tror jag. Ja, en arraksboll får det bli.

En arraksboll i ett mjölkglas.

Oemotståndlig.

Utanför är det nya svarta

Du kanske tycker att politik är osexigt? Eller så är du en av de många svenskar som tycker att politik är något man inte talar om och skulle hellre berätta att du har varit otrogen än att du röstar på Folkpartiet?

Jag tillhör ingendera grupp. Jag brinner. Brinner för att alla ska med. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag avstår så gärna en del, eller kanske till och med merparten, av mina förmåner om det på något sätt gynnar andra som har det sämre ställt.

Högervridna brukar säga att valfrihet och eget ansvar är vackert och eftersträvansvärt. Jag håller med. Helt och fullt. Men vad är denna valfrihet egentligen värd när vi inte har samma förutsättningar för att välja? De finns så många som inte ens vet att de kan välja, som inte vågar eller orkar välja, som inte vet hur man väljer, som inte kan se fördelarna med att välja. Och jag frågar mig: Varför är det framför allt de som redan har det bra som också värnar om valfrihet?

Jo, därför att mycket alltid vill ha mer: Pappas egna företag går bra, men det skulle kunna gå så mycket bättre om han inte behövde betala så mycket skatt. Stackars lilla pappa. Han som har jobbat sig upp till toppen alldeles själv, från ingenting. Han förtjänar så mycket mer. Pappa förtjänar faktiskt en H-båt till.

Suck. Jag säger då det.

Ibland vet jag varken ut eller in, men jag vet med säkerhet att jag aldrig kommer att kunna ta ett parti på allvar som inte inser att segregation och påföljande utanförskap är ett av de mest oroväckande samhälleliga problem vi har idag.

DN har till viss del förstått det. SVT likaså. ScanDahl sjunger om det i låten Segregation: "You can't deny the segregation".

Nu är det politikernas tur. Och din.

Att googla döden

För första gången lyckas en reklamlänk i Gmail fånga min uppmärksamhet: "När är din dödsdag?".

Jag vill inte veta. Vill inte klicka. Om någon kan förutspå min dödsdag så är det Google. Det vet jag. Avancerade, träffsäkra dödsalgoritmer som säkert redan vet allt om mig. Så jag låter bli att klicka och lever vidare. I total (och lycklig?) ovisshet.

Det blir liksom bäst så.

Om barn och tåg

Det suger och kliar i äggstokarna. Barn. Jag längtar. Men väljer att vänta. Inte nu. Inte dags ännu. Och så förfäras jag över att jag för varje år som går tycker mig bli mindre lämpad som förälder. Ska det inte enligt naturens alla lagar vara tvärtom?

Jag nöjer mig tillsvidare med att tänka på andras barn. På deras föräldrar. Jag blir besviken och tycker till. Tyst för mig själv. Kanske överskrider jag en gräns? Antagligen.

-"Du är har inga barn; alltså ska du hålla dig undan. Du vet inte vad du pratar om, Paulina. Du fattar ingenting."

Men låt mig om så för en liten stund hålla fast vid mina vanföreställningar. Mina naiva tankar. Låt mig tycka till. Jag lovar att hålla tyst sen.

Barn förtjänar så mycket mer, tycker jag. Barn förtjänar bland annat att få svar på alla sina frågor. Nyfikenhet är det vackraste som finns. Jag blir så glad över dessa små liv som ännu inte har givit upp. Som är hoppfulla och vetgiriga och gränslösa. Lika ledsen blir jag över att se föräldrar som inte ens försöker. Uppmuntra. Förklara. Ett exempel:

Ett barn på x2000 mellan Malmö och Stockholm när tåget lutar:

Barnet: -"Mamma, vad gör tåget?"
Mamman: -"Åker."

Åker? Åker?! Är det allt? Jag blir så ledsen.

När jag får barn så ska jag svara så mycket mer än så. Jag ska berätta att tåget lutar för att kunna svänga smidigare och på så vis hålla högre hastighet i kurvan. Jag ska berätta att man har installerat speciella gummikuddar för att skydda hjulen eftersom det sliter mycket att åka och svänga så fort. Sedan ska jag titta mitt barn i ögonen och säga:

-"Vad mer vill du veta, älskade kärleksbarn?"

Mamma kan googla.

Likstel erotik

Ibland läser man saker som känns mer sanna och angelägna än det mesta man tidigare läst. Ett (en?) slags litterärt Halleluja-moment kan man nog beskriva det som.

Jag läser i Maja Lundgrens Myggor och Tigrar. Så mycket svammel. Ibland vackert svammel. Uppriktigt, ärligt, självutlämnande svammel. Ibland rent geniala tankar som jag sparar. Även tankar som Maja har lånat. Som citatet av Birgitta Stenberg:

Jag klippte ut en intervju med Birgitta Stenberg en gång på nittiontalet. Hon sa att kvinnor inte fattar exakt vad det innebär att leva i ett patriarkat förrän de kommer upp i fyrtioårsåldern, för då försvinner den erotiska välviljan. Då blir det det kallt.

Jag är 28. Fortfarande ganska långt ifrån 40. Ändå vet jag. Håller med. Bävar.

Vad är väl ett namn?

Saxofön, Hårley Davidsson, Hair & nu. Exemplen är många. Få brancher kan mäta sig med frisörbranchen när det gäller fyndiga namn.

Porrbranchen är måhända den enda utmanaren. Vad sägs till exempel om Saving Ryan's Privates, Bareback Mountain, The Loin King och In Diana Jones*? Smaklöst eller roligt? Du bestämmer själv. Jag väljer det senare.

Tomas Alfredsons senaste film Låt den rätta komma in lär vara utomordentligt bra. Jag tänker se den. Men just nu, när jag har som tråkigast och behöver skratta, kan jag inte låta bli att tänka på hur fantastiskt tacksam titeln är för knasiga typer som jag.

*Tack för tipset Maya!

Sara vet och kan

Foto: Bonnier

Idag ska jag träffa Sara. Hon jobbar som chef för Bonniers relativt nya R&D-enhet. Hon är ung och cool och otroligt inspirerande.

Om du vill, hör henne prata om framtidens mediekonsumption här.

Det är då man älskar

Först som 27-åring har jag nu äntligen fått lära mig vad sex egentligen handlar om:

Paulina: - Har du känt någon gång, när vi kramas, att du vill krama mig hårdare och hårdare. Mer och mer. Och så gör du det men upptäcker att det ändå inte räcker eftersom kärleken du känner är så mycket starkare än kramen någonsin kan bli? Du vill liksom att kropparna ska smälta samman och bli ett. Det fysiska kommer i vägen. Begränsar. Har du känt så? Vad gör man då?

Tom: - Ja, det har jag. Flera gånger. Det är då man älskar. Det är det sex handlar om.

Paulina: . Ja, det har du ju så rätt i. Det är då man älskar...

Att jag inte har tänkt på det förut.

Om idoler

Ur en annan H-bok:

Om idoler

Jag har två idoler. Den ena vet jag inte namnet på. Den andra är Björn Afzelius. Jag tycker att han är bra bara för att han sjunger så kärleksfulla sånger som jag värkligen förstår. Det är mammas idol också. Den bästa sång jag tycker att han sjungit är: "Allting kan gå i tuv men mitt hjärta kan gå i tusen bitar. Säger du att du är min vän så är du kanske det." Han sjöng på rödafjädern galan.

Jag har alltid trott att jag var ett väldigt brådmoget barn. Nu vet jag med säkerhet att det faktiskt var så.

Lilla du

Jag håller på att rensa i mitt liv. 19 flyttlådor eller så, fyllda till bredden med dagböcker, almanackor, skolböcker, böcker, luktsuddisar och annat krimskrams. När jag tittar på allt som jag har samlat på mig (och valt att spara) under åren börjar jag misstänka att jag är smått världsfrånvänd. En tossig kattkvinna utan katter. Varför skulle jag annars spara Aftonbladets årskrönika från 1993?

I alla fall. Jag hittar en del intressant också. Mina gamla skrivböcker från lågstadiet, till exempel. Om det är OK med er tänkte jag under de kommande dagarna dela med mig av det mest tänkvärda jag hittar?

Först ut: min H-bok (minns inte riktigt vad H:et står för) från årskurs 1:

Om hur pojkar ska vara

Jag tycker att inte killarna ska vara dumma och stödiga. Jag tycker också att pojkarna ska vara smala långa och starka. Jag vill att dom ska vara snälla. Snälla slåss inte. En snäll kille kan man leka med och det tycker jag är bra. Långa smala och starka killar är snygga. Jag skulle också kunna leka med som som är tjocka och små men inte med dom som är dumma.

Så mycket enklare allt var när man var barn.

Ur led är tiden

Jag läste någonstans att det inte finns något vackrare än nuet. Känns smått frustrerande om det är sant för jag har aldrig fått erfara det. Jag lever nämligen aldrig i nuet.

Ibland befinner jag mig 400 år bakåt i tiden. (Kund Sigismund. Vacker och ståtlig på sin häst.) Ibland reser jag tre månader fram i tiden. (Ska jag laga leverpastej till jul igen? Den blev ju inte så lyckad sist...) Men aldrig, aldrig är jag här och nu.

Jag försöker ibland. Försöker vara mindful som det ju heter nuförtiden. Men jag är för rastlös. Rusar vidare, och när nästa sekund är här har jag redan varit där.

För länge sedan.

Copy cover

Images: The Short Review och DN.

Jeffrey Eugenides antologi My Mistress's Sparrow is Dead är en av mina favoritböcker just nu. Den är så fin. (Både inuti och utanpå, även om detta inlägg handlar mest om utsidan). Har för mig att jag har skrivit om den förut. Jag borde ha förstått att ett sådan fint bokomslag har en föregångare. Hittade den i dagens DN: originalutgåvan av Evelyn Waughs roman Brideshead Revisited - the sacred and profane memories of Captain Charlies Ryder.

Lika som bär.

Vill ni för övrigt se andra fina bokomslag kan ni hitta många här.

Fru Plommon

Image: architect

Jag vill ha mitt eget har jag kommit på. Plommonstop alltså.

Så schysst.

Hon dansade en sommar

Här står jag och min älskade och dansar. Helt spontant. I ett fönster i Villahermosa. Vi har roligt han och jag.

Och så älskar vi varandra. Sådär fantastiskt mycket.

Det hänger ihop.

Nystart

Jo, det är så att jag tänkte börja skriva igen. I den här bloggen alltså. Fingrarna kliar så. Huvudet likaså. Så många ord och tankar som vill ut. Väntar på att få födas och förkroppsligas.

Jag har så stora planer, hörrni. Är i en fas då jag förälskar mig i mina egna ord. Kan man kanske kalla mig en ordnarcissist? Jag speglar mig i orden och slås av min egen skönhet. Kan inte få nog.

Och det kan inte ni heller.