You can't deny the segregation

För det mesta är jag personlig när jag skriver. Jag hänger ut mina innersta tankar på en tvättlina för allmän beskådan och förvånas varje gång över att jag inte bryr mig. Att det faktiskt är så jag vill ha det. I mina mest självgoda stunder kan jag till och med komma på med själv med att tänka att mina tankar är för egendomliga, och i vissa fall för vackra, för att hållas tyst om. På något sätt.

Vid sidan av det egendomliga tänker jag ibland på viktiga saker. På sådant som berör andra än mig. Segregation är just en sådan sak. Utanförskap. Jag tänker mycket på det för att det är så förbannat orättvist och olyckligt. Men också för att jag blir provocerad av att ingen gör något åt det. Ja, i ärlighetens namn gör jag själv inget åt det heller. Annat än att trotsa statistiken. Kvinna. Uppväxt bland radonhusen i förorten Jordbro. Barn till två invandrare med mörkt hår. Konstigt efternamn. Jag har haft oddsen emot mig och borde enligt samhällsordningens alla regler inte vara där jag är idag med lägenhet i innerstaden, två högskoleutbildningar och ett bra jobb. Men det är jag. Mycket tack vare att mina föräldrar alltid värnat om att vi barn ska veta att det finns en värld bortom radonhusen. Där finns landet Möjligheter, staden Utbildning och busshållplatsen Du-Kan-Bli-Vad-Du-Vill. Och dit ville jag. Jag visste att jag ville mer. Men jag är ett undantag. Undantaget som bekräftar regeln. Det finns så många som inte ens får chansen. Som inte vet att de har chansen. Som inte har haft förmånen att få höra sagan om landet Möjligheter. Utan fastnar. Blir radonfångar. Betonginvånare. En masse.

Jag vill inte ha det så. Jag vill att vi gör något åt det. Därför har jag bestämt mig för att det parti som blir först med att ta segregationen på allvar, prioriterar det i sin dagordning och kommer med en medmänsklig och hållbar lösning på problemet får min röst.

Så enkelt är det.