Underhudsfett

Foto: Albert Bonniers Förlag (pressfoto)

Elin Ruuth är en ung tjej som precis givit ut sin första bok, en diktsamling med det vackra namnet "Fara vill". Jag upptäckte Elin för första gången för ett drygt halvår sedan när jag på jobbet fick tillgång till ett nerbantat, oredigerat provexemplar av boken. Jag lade genast märke till det fina omslaget och började bläddra. Gillade vad jag såg. Fastnade främst för följande dikt:

Männen jag träffat har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.

Är det inte fantastiskt fint? "Hur de kommer, hur de går". Påminner väldigt mycket om min favorit, finska Eeva Kilpi.

Säg till om jag stör,

sa han när han steg in,

så går jag med detsamma.

Du bara inte stör,

svarade jag,

du rubbar hela min existens.

Välkommen.

Kort, direkt och rak på sak men ändå vackert udda. Svindlande. Sådan är dikten när den är som bäst.

Mamma

"Ska du inte sova hos mig en natt till?", frågar mamma med förhoppning i rösten. "Nej", svarar jag kort och direkt. Jag lyckas nästan överrumpla mig själv med min bestämdhet. "Jag har tvättid klockan 10." Dålig ursäkt. Jag känner där och då att min mun säger en sak medan kroppen vill något annat. Jag har nämligen fått lära mig hur det ska vara. Rätt ska vara rätt. Jag är vuxen nu. Gift. Har frigjort mig från mina föräldrar för länge sedan.

Trodde jag.

Men så är det inte. Det känner jag nu. Jag vill inte sitta ensam i lägenheten och spela vuxen. Jag är fasligt jävla rädd för ensamheten och den enda som förstår det är mamma för hon är minst lika rädd som jag. Ändå står jag på mig. Säger hejdå vid Slussen trots att kroppen skriker: "Åk med. Du vet vad du vill.". Jag tar tunnelbanan och kliver av vid Knivsöder. Sneglar på bussen som skulle kunna ta mig direkt tillbaka. Till mamma. För varje steg utvärderar jag. Borde jag? Nej. Istället tvingar jag mig själv in i mataffären. Köper två avokados och dinkelmjöl.

Ligger i sängen. Stirrar i taket. Tänker på mamma som sitter alldeles själv i sin lägenhet. Och på mig som är själv i min. Det är så här det ska vara tydligen. När man är vuxen, självständig och frigjord. Det kan vara ensamt emellanåt. För det mesta.

Men rätt ska trots allt vara rätt.

The Garden Collection

Foto: H&M (pressbild)

Okej. För första gången på väldigt länge släpper H&M en kollektion som jag vill sluka med hull och hår. Den 25 mars kommer The Garden Collection i vilken samtliga plagg är gjorda av helt återvunna eller ekologiska material.

Den röda klänningen ovan är jag kanske rentutav beredd att slåss för.

Ja, jag tror bestämt det.

Dagens citat

"Jag vaknade i natt och kände mig så förälskad i dig."

It's oh so quiet

Jag sitter och tänker på att vi i Sverige väljer att hålla tyst om så konstiga saker.

En sak som jag aldrig förstått mig på (läs: gör mig apförbannad) är traditionen att inte avslöja vilket parti man röstar på. Jag förstår att det på något vis har sitt ursprung i tanken om demokrati; att man som enskild individ ska kunna känna sig trygg oavsett politisk övertygelse. Men nu råkar leva i en av världens säkraste och starkaste demokratier. Ett liberalt och sekulariserat land. Jag tar nog inga större risker när jag öppet deklarerar att jag är en inbiten socialdemokrat. Eller vad tror ni? Nä, traditionen känns snarare väldigt typiskt svensk - på det där väldigt dåliga sättet. Jantelagen och konflikträdslans egna lilla kärleksbarn. Och jag blir så arg. För mig är politik något man brinner för. Är stolt över. Diskuterar sig fram till. Om och om igen.

En annan sak jag önskar folk vore mer öppna kring är detta med att planera barn. Göra barn. Skaffa barn. Det fullkomligt regnar ungar omkring mig (inte mina, tyvärr) men än har jag inte hört någon nämna att de har haft svårt att bli gravida. Ändå lär så många som vart sjätte par drabbas av ofrivillig barnlöshet. Hur går det ihop? Jag har full förståelse för att missfall och andra komplikationer gör folk särskilt försiktiga. Men trots det kan jag kan inte riktigt se på vilket sätt det skulle kunna skada mig och andra när jag berättar att vi väldigt, väldigt gärna skulle vilja ha barn men inte lyckas göra några? Tvärtom hoppas jag på så vis få andra att öppna upp sig. Kanske berätta att de minsann inte heller hade det så lätt. Sju försök och en herrans massa ägglossningstest krävdes det innan det blev något.

Kanske skulle jag känna mig lite mindre som ett freak då.

Kanske.

Att göra slut med feminismen

Annika Marklund har visserligen en känd mamma men klarar sig alldeles utmärkt på egna ben. Häromdagen skrev Fredrik Virtanen på Twitter: "Annika Marklund, hon är bra på att skriva" och jag kan inte annat än att hålla med. I sin senaste krönika i Aftonbladet berör hon ett ämne som jag brinner mycket för och skrev om i min blogg för ett par år sedan: feminismens vara eller icke vara. Annika skriver dessutom hundra gånger bättre än jag. Spot on, faktiskt. Så att man förstår. Se bara:

En efter en gjorde de tidigare så ivriga feministerna avbön. De trodde inte längre på ”-ismer”, hette det. Jag är en av dem som blev kvar. Mina åsikter har inte förändrats, inte heller feminismens betydelse. Den strävar fortfarande efter ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi är inte där än. För mig var det aldrig en trend, en debatt som kom och försvann. För mig är det en vardag. En nödvändighet. Det är här jag känner mig villrådig. Ska feminismen återerövras som ord, som begrepp? I så fall hur? Vad skulle annars alternativet vara?

Jag blir lika ledsen varje gång kvinnor (för det är trots allt oftast det) undviker den egentliga, underliggande problematiken genom att fokusera på och, i många fall, förkasta begreppet - "feminism". Skit samma vad vi kallar det, säger jag. Feminism. Jämlikhetssträvan. Demokrati. [Ingenting]. Det är inte det som är problemet. Problemet är, precis som Annika skriver, att vi ännu inte lever i ett samhälle där män och kvinnor har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, och på många områden sker ingen förbättring. Män får fortfarande mer betalt än kvinnor för samma arbete och de svenska kvinnorna lyser med sin frånvaro i styrelser. Dessutom är "typiskt" kvinnliga yrken fortfarande lågstatusyrken. Vi har en lång väg att gå och jag vet ärligt talat inte hur det kommer att gå. Jag märker att kvinnorna i min egen generation snabbt vant sig vid den relativt bra ställning de har i det svenska samhället och blundar för (om de någonsin haft vetskap om) hur det var en gång i tiden.

Jag minns att det för några år sedan anordnades en tillställning där människor med normal syn fick gå med ögonbindel för att få inblick i hur det är att vara blind. Kan vi inte införa en liknande tillställning - kanske rent utav en hel dag - i vilken vi går tillbaka 100 år i jämställdhetens historia så att moderna kvinnor för en stund får känna på hur det var att vara kvinna på den tiden?

Sambeskattning. Avsaknad av rösträtt. Hemmafru. Korsett. Familjelönsprincipen.

Vackra ord.

Mitt 2009

Jag försöker mig, som de flesta andra, på en sammanfattning av året som gick. 2009 - ett år som jag fasade inför eftersom jag ogillar ojämna årtal, men som blev ganska okej trots allt. Jag kommer att minnas 2009 som året då jag fick mitt efterlängtade diplom från MIT, fick fast anställning på Bonnier och lade ner förskräckligt mycket pengar på att inreda vår lägenhet utan att se några egentliga resultat. Det är också året då jag för första gången sprang milen under 55 minuter, förälskade mig i lilla underbara Cornelia och så när gick in i väggen. Slutligen är 2009 det år då jag blev redo för barn men insåg att det är herrans mycket svårare att göra dem än någon någonsin berättat för mig.

Januari. Var jag (och Tom) för första gången med på entreprenörseventet 24 Hour Business Camp på Yasuragi Hasseludden. Visserligen bara som sponsor, men ändå. Jag bestämde jag mig också för att klippa mig kort och passade på att testa nyöppnade salongen Sure Baby Yes vid Hornstull. Jag kommer aldrig mer att klippa mig någon annanstans. Aldrig mer. Min kompis C fick jobb på IKEA i Älmhult och flyttade ner.

Jag på bushumör framför vår vita filmvägg hemma

Februari. Inflyttningsfest hos C i Älmhult där vi bland annat fick en privat visning av det mytomspunna IKEA-muséet. Vi firade älskade mammas 58-årsdag med att se Laleh på Cirkus och överraskade min bror Peter och hans flickvän M med en dansbandskryssning. Storfavoriterna Scotts spelade ombord. Lyckan var total ändå tills Peter insåg att pengarna som blev över efter att han köpt en Scotts-T-shirt endast skulle räcka till en godispåse och inte två.

60-tal a' la IKEA

Peter och Maria med Scotts

Mars. Deltog jag vid det första Geek Girl Meetup någonsin i Sverige och träffade där en herrans massa intressanta tjejer. Bland andra Ebba, Sandra, Heidi och Andie. Jag höll två föreläsningar - en om min tid på MIT Media Lab och en om Bonnier. Tror minsann att den förra var mer uppskattad. Den 21/3 firade jag Down's syndrom-dagen på egen hand genom att baka en tårta. Tom åkte till San Francisco på spelkonferens och levde lyxliv med limousiner och vinprovning medan jag stannade hemma och jobbade så hårt att jag knappt märkte att han var borta.

April. Jag tog en kort men välbehövd paus från jobbet och hälsar på min barndomsvän L i Karlstad tillsammans med Matilda och Cecilia. Tom och jag investerade i en mycket större säng. Bland det bästa vi gjort under våra fyra år tillsammans trots att vi envisas med att endast utnyttja halva sängen. Min kompis Sharlene kom på en snabbvisit från Boston, och kusin Sara med kärlek kom på ett om möjligt ännu kortare besök från Falun. En vän tog tragiskt sitt liv och lämnade många sörjande efter sig. Inklusive mig. Tom och jag invigde tandemcykeln vi fick av mina KTH-vänner i bröllopspresent. Våren närmade sig med stormsteg.

Sharlene och Max

Tom och jag på "Blå faran"

Maj. Månaden inleddes med buller och bång i form av en Mordmysteriemiddag i kompis Gunillas regi. Måste göras om. Så kul var det. Jag, Ewa och Lisa gick på begravning och grät många tårar. Döden är på något vis så mycket mer sorglig och ofattbar när den är självvald. Jag åkte med en annan Lisa till London för att möta upp våra kära Erasmusvänner som vi lärde känna i Helsingfors 2004. Mat, mys och shopping sammanfattar resan bra. Jag bestämmer mig för att en gång för alla börja motionera regelbundet och inleder en hård men ytterst seriöst menad en-mil-varannan-dag-träningsplan. Den 17 maj fick jag efter sex månaders väntan fast anställning som projektledare på Bonnier R&D.

Tom som betjänt

Juni. Årets kanske bästa månad. Härligt sommarmys runtom i Stockholm i försommarvärmen. Jag började på allvar fundera på detta med barn men glömde hastigt och lustigt bort det när vi for till älskade Boston och NYC där vi upptäckte parken The High Line och diverse fantastiska restauranger tillsammans med Olof. Jag följde mitt skoningslösa träningsschema genom att springa runt Central Park i ur och skur. I Boston mottog jag ett efterlängtat diplom. Midsommar firade vi till vår stora förtjusning tillsammans med familjen Bergman-Thor i Oxelösund. Det visade sig i efterhand att vi hade valt precis rätt plats på jorden för att slippa regn. Lilla Cornelia sken ikapp med solen.

Svindlande utsikt från High Line

Stolt Paulina med MIT-diplomet i hand och hatten på sned

Juli. En lugn månad i väntan på semester. Tankarna på barn återkom. Svårt det där. Konserter i gröngräset och långa cykelturer. Bad på Långholmen. Sam och Ebbas drömbröllop i Åhus (med det bästa vinet jag någonsin druckit) var en självklar höjdpunkt. Jag och mamma besökte min envisa mormor Liisa i Rovaniemi. 30 graders värme och sol fick folk att tro att jag varit i Grekland på solsemester. I slutet av månaden tittade Tom och jag på Pride-festivalen tillsammans med Daniel, Johan, C och D med flera. Som vanligt grät jag när "Stolta föräldrar" passerade förbi. Finare kan det knappast bli. Till sist och minst firade vi lilla Betty som fyllde ett år med ett hejdundrande kalas på en fin liten ö utanför Möja. Vädret var på topp.

Mormor och dotterdotter på vift

Hårda tag i kärlekens namn

Augusti. Den 4 augusti firade jag och Tom vår tvåårsdag med övernattning på Jumbo Hostel och lunch i Sveriges äldsta stad Sigtuna. Strax därefter for vi iväg på årets utlandssemester till Budapest och Sarajevo där vännen Dietmar gifte sig den 15 augusti. Resan var oerhört varm och plågsamt badfattig men spännande. Särskilt gripande var Sarajevo som ju har kriget så färskt i minnet. Staden var belägrad av Serbien i nästan fyra år (sic!). Det var en märklig känsla att gå runt i en stad där hålen efter kulor och granatsplitter fortfarande finns kvar och där man avråds från att vandra i bergen då det fortfarande finns minor kvar i vissa områden. Själva bröllopsfesten missade jag tyvärr då jag blev matförgiftad precis innan festen började. Ett sant antiklimax. Jag avslutade månaden med att gå på Bonniers egen TED-konferens GRID vackra Vinterviken. Du kan se presentationerna från konferensen här.

Jag och Sarajevo

Jag på bröllopsfesten, fem minuter innan jag blev akut magsjuk och tog taxi hem till hotellet

Cirkus Cirkörs egen ballongman underhåller på GRID

September. Tom och jag såg fantastiskt (nu börjar jag låta som drottning Silvia) underhållande och väldesignade De Tre Musketörerna på Stadsteatern. Tack vare Tom började jag en skrivkurs på Folkuniversitetet, en kurs som på något konstigt vänster väckte läslusten snarare än skrivlusten. Tänk så lustigt det kan bli. Jag blev dessutom mot bättre vetande tillfälligt beroende av iPhone-spelet Flight Control och klippte mig återigen hos Sure Baby Yes. Denna gång hos Carolina som utan att överdriva är den bästa frisören i hela världen. Och så köpte jag mig en riktigt stor rosa rosett som grädde på moset. Tom och jag fick tack vare Bonnier ta del av den allmänna Chanel-hysterin genom att gå på galapremiären av filmen Coco före Chanel. Trist film men jordens bästa goodie bag. Vi fick två. I slutet på månaden åkte jag till Köpenhamn med jobbet och förälskade mig så innerligt i staden att jag inte ville åka hem igen.

Tjusig jag med lugg och rosett

Tjusig herre i entrén till biograf Skandia

Chanel-kläder till allmän beskådan i NK:s skyltfönster

Oktober. Även oktober månad gick i dramatikens tecken. Jag såg Drömmen om Herrön på Dramaten inte mindre än två gånger; först med Tom och sedan med jobbet. Jag älskar den bakomliggande ambitionen att försöka förändra Dramaten men resultatet var minst sagt bedrövligt. Kanske kan jag gå så långt som att säga att jag aldrig har sett något sämre. Alex Schulman sammanfattar det hela väldigt bra. Tom och jag åt middag med Tommy och hans två sockersöta döttrar och mina äggledare slog volter. Vi gick också på goa Bokhorornas lanseringsfest av boktidskriften Album. Min föredetta kollega Johanna var rundare och vackrare än någonsin. Ett mirakel växer i hennes mage. Beräknad lansering i april. Johanna och jag träffades även i samband med årets andra Geek Girl Meetup där jag åter igen pratade om Bonnier, denna gång med fokus på entreprenörskap och innovation. Helgen efter var det så dags för andra upplagan av 24 Hour Business Camp. Bonnier var med både som sponsor och som deltagare. Dessutom utlyste vi ett förstapris och arrangerade en efterfest. Till sist kan jag konstatera att mitt träningsschema med många envisa varv runt Södemalm äntligen gav utdelning då jag sprang milen på 52 minuter.

De fem bokhororna på rad

Utdelning av Bonniers 24hbc-pris till vinnaren Goldfish CRM

November. Tom fyllde 33 år vilket firades med dunder och brak. En temafest på temat "Livet akvatiskt". Trots stort bortfall på grund av sjukdom blev festen lyckad. Två kalsonglösa göteborska kräftorna gjorde särskilt stor succé. Vi åkte dessutom på en härlig och även den välbehövd miniweekend till Orbaden och Järvsö där vi tog in på spa och vilade upp oss. Jag kan inte bestämma mig för vad som var bäst: vildmarksparken Järvzoo eller Lill-Babs eget museum. Vi hann också med middag med Per med familj, nästintill-grannarna Anna och Anders och inflyttningsfest hos Ebba och Johan.

Sliten, blek och finnig Paulina mitt bland hungriga vargar

Aningen mindre sliten Lill-Babs bland glitter och paljetter

December. Årets sista månad var en social månad, som sig bör. Vi gick på unga Name the Pets konsert på Debaser Slussen med Felix. Den 9 december fyllde jag 29 år men lyckades på något vis schabbla bort födelsedagen. Frukostfika med vänner på morgonen men eftersom Tom var i Frankrike så jag blev sittande ensam i lägenheten på kvällen tills mamma kom till akut undsättning. Efter gemensam löptur och thaimiddag mådde jag betydligt bättre. Jag hann dessutom med två julkonserter (en med en av världens bästa körer Sofia Vokalensemble och en med Tonsillerna i Gustav Vasa kyrka), ansöka om att få bli Peters god man och ta en svinisspruta innan det äntligen blev jul. Året avslutades med födelsedagsfest hos Maria som fyllde 29 år den 29 december 2009 (många 2:or och 9:or där) och en lagom vild middag i goda vänners lag i Stockholms eget Sausalito - Mälarhöjden.

Nu är det 2010 och jag känner på mig att det kommer att bli ett sjuhelsikes år med inte mindre än två kungliga bröllop, tre vänner som föder barn och inte minst: ett jämnt årtal.

För min del blir 2010 verklighetens och de nära vännernas år. Låter ofantligt pretentiöst, jag vet. Men så är det. Jag har bestämt mig för att avstå Facebook i ett år just för att fokusera på de jag försakat i mitt überdigitala liv. Mina löften inför året som kommer:

1. Aldrig tacka ja om jag inte menar det. Har jag sagt ja så ska jag dyka upp såvida jag inte har en sjujäklarns bra ursäkt.
2. Läsa fler böcker. Överkurs: skriva mer.
3. Bli duktigare på att ringa folk. SMS och Facebook är en slags undanflykt. Det är ett som är säkert.
4. Springa milen på 45 minuter. It's now or never, liksom.

Gott nytt!