Jag ska vara riktigt ärlig nu. Jag är en person som lite då och då sjunker ner i små svarta hål. Hål av hopplöshet och självömkan. Nästan inget kan trösta då. Bara tiden. Efter några minuter, timmar eller dagar orkar jag krypa upp igen. Sakta. Försiktigt.
Min älskade man Tom har på något sätt lärt sig att hjälpa mig upp. Lite snabbare än det annars skulle gå.
I morse vaknade jag till denna video och blev så glad. Är den inte fantastisk, så säg:
Tom, du är så fin att jag vill äta upp dig. Nu.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment