Fem sanningar om mig

Blev inspirerad av en blogg som jag följer. Det här med att skriva ett bestämt antal sanningar om sig själv. Har sett det på Facebook också. Många av mina vänner är våldsamt bra på att skriva om sig själva. Roliga och lagom utlämnande självinsikter (är det ens ett ord?). Nu är det min tur. Jag börjar med en handfull. Får se om det kommer till fler senare:

1. Jag är paniskt rädd för mynt. Av hygieniska skäl. Jag ser framför mig hur hundratals personer har hållit i mynten före mig, kanske sugit och tuggat på dem, förvarat dem i kattlådan? Det blir fler baciller än jag kan räkna och hantera. Inte konstigt att mynt luktar så illa.

2. När jag var ungefär nio var jag ett fruktansvärt elakt barn. Jag stal bokmärken av min kompis Matilda i hemlighet och befallde min blyga kompis Erik att vänta utanför huset medan jag lekte med mina tjejkomisar (inga pojkar tillåtna).

3. Jag dricker inte vitt vin. Om ni frågar mig, smakar vitt vin som smutsigt regnvatten medan rött vin smakar som Jesu tårar (eller något annat himmelsk gott). Det ska vara djup och krydda så att man nästan faller av stolen.

4. Jag har alltid drömt om att bli författare. Alltid. När jag var liten skrev jag ofta. Mycket. Hela böcker. Montessoripedagogiken i skolan stimulerade min redan gränslösa fantasi. Sedan kom den kommunala skolan i vägen och dödade min skrivarlust. Plaff. Pang. Bom. Bang. Bara så där. Jag har fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till skrivarlusten igen. Jag bloggar i väntan på att den ska infinna sig.

5. Jag avskydde länge (och avskyr till viss del fortfarande) människor som lyssnar på gladpop utan bas (läs: Cardigans, Wanadies, Popsicle) och hoppar upp och ner utan taktkänsla. Svennetöntar brukade jag kalla dem förut. -"Det ska vara funk! Tunggung. Eller jazz." Folk som inte förstår sig på jazz är efterblivna, tyckte jag. Nu märker jag att det plötsligt börjat dyka upp mer och mer popinfluerade låtar i min spellista. Jag är rädd. Undergången är nära. Jag tror helt enkelt att det är ungefär som med smaklökar. De slits ut under åren och slutar fungera, helt enkelt.