Tack vare min man Tom vet jag numera vem jag är. Det känns skönt. Har funderat i många år.
Häromdagen kom Tom hem från jobbet och sa:
- Paulina, jag vet vad vi är.
- Jaha, vadå? Tell me.
- Vi är insecure over-achievers.
- Jaha, intressant. Hur kom du fram till det?
- Jag hade utvecklingssamtal med min chef på jobbet och då kom vi fram till att både du och jag är just insecure over-achievers.
- Så du pratade med din chef om mig?
- Ja.
Fantastiskt, tycker jag. Nu kan jag säga till min chef Sara att jag inte behöver ha något utvecklingssamtal. Varför då?, kommer hon att fråga och då kommer jag att svar "För att jag redan har haft ett."
Inte med min chef, med väl med Toms.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Det känns ju väldigt rationellt det där, att låta Toms chef stå för alla utvecklingssamtal. Skulle man inte kunna utveckla det till en lönsam affärsidé? Skulle man inte rent av kunna utveckla det till lönesamtal, hälsoundersökningar och företagsfester också? Det finns egentligen inga gränser för vad Toms chef skulle kunna ta hand om. På alla företag över hela Sverige!
Tycker jag låter som en fantastisk idé. Toms chef är så bra!
Först och främst: Ja det är verkligen du!! Jag känner också igen mig, men jag når nog inte lika högt som du... Brainy!! Och så måste jag ju hålla med Gunnar Söderlund - att ditt och många andras liv skulle vara så mycket lättare om Toms chef tog hand om en del sysslor - även utanför jobbet: typ som att stryka min tvätt - har ett berg här bredvid mig... ;-) Ha en rackarns bra helg!!
Christine, jag uppfattar dig inte alls som en insecure over-achiever. Snarare en secure over-achiever! Du vet vad du vill och vad du kan!
Post a Comment