Krama mig

Toms morgon blir inte riktigt som han hade tänkt. För lite tid helt enkelt; en deadline som med stor sannolikhet skulle missas. Kris.

Till en början vet jag inte hur jag ska hantera situationen. Vanligtvis är det alltid jag som krisar. Behöver tröstas. När andra är ledsna blir jag rädd; drar mig undan. Jag fortsätter att äta min gröt som vanligt. Läser morgontidningen. Tittar upp på min man då och då. Kanske har det löst sig av sig självt? Hoppas.

Men mitt i gröten inser jag. Jag måste trösta. Trösta så som han alltid tröstar mig. Så jag reser mig upp och går över. Fem steg så är jag framme. Sedan lyfter jag mina trötta armar och kramar om honom, hjärtligt och innerligt, och säger "Det kommer att ordna sig. Jag vet det."

**

Han sa ingenting just då, Tom. Men lite senare, på väg ut, innan vi stängde ytterdörren bakom oss tittade han på mig och sa: "Tack för att du kramade mig. Jag behövde det." Och jag tänkte för mig själv: Hur kan en så enkel sak som en kram vara så svår ibland?