Såg precis färdigt dokumentären Maggie vaknar på balkongen som alldeles nyligen vann en Guldbagge för bästa dokumentär. Lämnade tillbaka filmen en dag för sent. Men det gör inget. Den var väl värd tio kronor extra. Filmens huvudperson har nämligen lärt mig en del nytt om livet.
Maggie, en invandrad masaj från Kenyas slätter, lever i sin lägenhet på 15:e våningen i Malmö i en misär som man som välutbildad medelklassvensk inte ens visste finns. Än mindre vill veta av. Smuts. Förnedring. Elände. Fylla. Misshandel. Svartklubbar. Kåta män som kladdar. Allt skildrat av Maggie själv med hjälp av en videokamera som hon sällan släpper taget om. Och mitt i allt detta elände, all fulhet och vulgaritet finns ändå skönhet; det finns det på något sätt alltid. En död fågel på en bädd av vårblommor. Maggies välvårdade naglar. Matchande hatt och skor. Nyårsraketer som lyser upp natthimlen. Doften av en övergiven men älskad son.
När Maggie så hittar två fågelägg mitt i duvbajset på balkongen och konstaterar att "mitt i bajset börjar livet" kan jag inte annat än konstatera att jag just bevittnat något stort. Maggie är poet. Masajernas egen Bruno K Öijer, rent utav.
Jag vill ha mer av Maggie.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment