Ebba om Paulina

Tack, snälla Ebba. Tack.

Ung och olycklig

Tycker om att det just nu pratas väldigt mycket om varför unga i Sverige mår allt sämre. Ludmilla skriver mycket om det. Min "svåger" Johan har gjort ett bra reportage om ämnet i Vetenskapsradion. SVT bidrar till debatten med sin programserie "Tonårsliv" om tre unga tjejer som försöker få sina liv att gå ihop.

Mitt hjärta går sönder varje gång jag tänker på hur tonåringar pressar och späker sig själva. Jag vill krama dem och säga att de duger som de är.

Poked by a poken

Bild: Flickr

Nostalgi delux. Känns som att jag är nio igen och leker med min Tamagotchi.

Jag har nämligen beställt en Poken. En liten sak som gör det lätt att utbyta kontaktinformation (särskilt gällande sociala nätverk) med andra - allt som krävs är att två pokens händer snuddar vid varandra.

Underbart gulligt, tycker jag. Ett problem bara: än så länge är det ju inte så många som har Pokens.

Så vem ska jag leka med?

Geek Girl Meetup follow-up

Foto: Paula Marttila (i bild: coola Beata Wickbom)

Igår var jag med om något alldeles, alldeles underbart. Geek Girl Meetup. 50 engagerade och ambitiösa teknik- och webbtjejer från hela Sverige som träffades och föreläste för varandra. Jag höll två föredrag. På Babuser finns skakiga mobilklipp från min föreläsning om Bonnier R&D (jag lyckades inte riktigt få tekniken att fungera så slideshowen fick köras i skrivläge med stödorden synliga - pinsamt!), en efterföljande diskussion samt föreläsningen om MIT Media Lab. Det är alltid lika lustigt att se sig själv föreläsa. Har inte tänkt på det tidigare men jag säger "ehmm" ganska mycket när jag talar inför publik. Och så hänger mina händer som två döda fiskar. Men just det visste jag redan.

Nåja.

Dagen var välbehövd. En vitaminkick som jag kommer att leva på länge - förhoppningsvis. Jag har nämligen varit lite nere på sistone. Har känt mig oinspirerad, dum och obetydlig. Duger liksom inte till något. Bland alla fantastiska nördtjejer hittade jag dock tillbaka till mitt gamla glada jag. Jag kände mig förstådd och betydelsefull. Dessutom inspirerades jag av att se att tjejer kan precis lika mycket och bra som män. Det visade vi en gång för alla. Inga blyga, urskuldande tjejer här inte. Det presenterades, ställdes frågor, diskuterades, skrattades, peppades, bloggades, twittrades och Bambusrades hejdlöst. Tjejer kan också teknik och webb, så det så. Tjejer kan också ta för sig, så det så.

Det verkar däremot som att vi måste bli bättre på att samla in pengar. 12 män - Geek Girl Fanboys med Mr Morris Packer i spetsen - fick gå samman för att möjliggöra eventets efterfest. 500 kronor per karl så var den libanesiska buffén och champagnen säkrad, lyder ryktet. Snällt, väldigt snällt, men ändå lite typiskt.

Helt oberoende blir vi aldrig.

Män som hatar kvinnor

Jag önskar att jag kunde tänka steget längre ibland. Analysera mera, helt enkelt. Tänker till exempel på artikeln som Blondinbella skrev om kvinnor som lägger krokben för varandra.

När jag läste artikeln för ett antal veckor sedan var min första tanke: "Tänk, hon har faktiskt rätt. Så bra att hon tar upp ett så viktigt ämne." Så fort jag kom till jobbet dagen efter frågade jag min kloka kollega J vad hon tycker om artikeln och fick ett oväntat svar: artikeln var inte alls bra. Jag undrade varför. J förklarade att hon inte tycker att artikeln är särskilt konstruktiv. Blondinbella klagar på att alla tjejer är svartsjuka på henne men kommer inte med några förslag på hur situationen kan förbättras. Dessutom påpekade J att hon inte tror att det Blondinbella beskriver är ett särpräglat kvinnofenomen; män skulle bete sig likdant mot kvinnor om de faktiskt skulle uppfatta oss som ett hot. Men det gör de sällan. Det krävs mer för att en man ska känna sig hotad av en kvinna än för att en kvinna ska göra det. Så är det. Tyvärr. Ojämställdheten visar sitt fula tryne.

Jag har tänkt mycket på det här. Jag brukar nämligen själv säga att kvinnors största fiende är andra kvinnor. Ibland känns det som att vi kvinnor tror att vi konkurrerar om en och samma plats. Om en vinner så förlorar de andra. Men så är det kanske inte. Nej, så enkelt är det nog inte.

Jag har faktiskt aldrig känt mig motarbetad av män. Aldrig känt mig diskriminerad av män.

Nu vet jag vad det beror på. Jag är helt enkelt inte hotfull nog.

Det krävs en pitbull med läppsift.

Modepressen har en massa fuffens för sig

Ni som, liksom jag, tycker om medier och mode - eller helt enkelt bara läser modemagasin - borde lyssna på P1 Mediernas granskande inslag om smygreklam. Kortfattat handlar inslaget om att annonsörer mer eller mindre förväntar sig att deras produkter ska dyka upp i tidningarnas redaktionella innehåll utöver själva annonsen - utan att det framgår att det är en del i marknadsföringen.

Bu.

En tjusig utmärkelse

Vanligtvis är bloggutmärkelser ganska fula till utseendet men den utmärkelse som jag för några dagar sedan fick av Ludmilla är så fin att jag väljer att lägga upp den. Jag tänker dessutom skicka den vidare till mina vänner som skriver så roligt och knasigt: Me, Myself and Mioli och Englund in England. Och så Lilla gumman så klart.

Så, nu är det gjort.

Down's Syndrom är värt att firas

Älskade, underbara människor. Vad vore livet utan er? Så mycket tråkigare, så mycket vanligare, så mycket mer kärlekslöst, så mycket mer humorlöst, så mycket mer enformigt.

Idag, 21/3, är den Internationella Downs' syndromdagen. Tre exemplar av den 21:a kromosomen. Därav datumet.

Jag fascineras så av att den där extra tredje kromosomen gör så stor skillnad. Fysisk närhet, glädje, dansbandsmusik. Allt rymmer den. En riktig kärlekskromosom är vad den är.

Grattis, älskade bror Peter. Grattis alla andra kärleksbarn!

Nu ska här bakas Down's syndromtårta.

There is no such thing as too much information

Tre dagar sedan jag bloggade sist. Märks att jag har mycket att stå i. Kommer att vara så i fyra veckor till. Sedan faller en stor sten från min axlar.

Idag, så här på fredagseftermiddagskvisten, tänkte jag dela med mig av något alldeles extra. Jag tänkte fylla i en lista som jag hittade i min tjusiga kollega Johannas blogg. Lång, men härlig lista. Here we go.

1. Hur gammal är du om fem år?
33

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Johanna

3. Hur lång är du?
171 cm.

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Med skam i blicken erkänner jag att det var "Watchmen". Tom made me do it.

5. Vem ringde du senast?
Sara, min chef. Hon svarade inte.

6. Vem ringde dig senast?
Thomas på Gartner.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
"Snart är det kväller bönan. :-) Håll ut! Kram m."

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Jag tror egentligen mer på att ringa, men jag envisas med att gömma mig bakom sketna små sms.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Skilda sedan några månader.

10. När såg du senast din mamma?
I lördags när vi tittade på schlagerfestivalen tillsammans.

11. Vilken ögonfärg har du?
Bruna som pappas.

12. När vaknade du i dag?
Första gången kl 3:30 när min käre make gick upp för att åka till Arlanda. Andra gången kl 7:30.

13. Vilken är din favoritjulsång?
Svårt. Kanske "Driving home for christmas" med Chris Rea.

14. Vilken är din favoritplats?
I sängen. Helst med Tom men även utan går bra för det mesta.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Löparbandet.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Jag tror att jag är mamma till fyra barn, fortfarande lyckligt gift och äger ett eget bageri. Och har hängbröst.

17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Mina egna fisar. Och skuggan av trädgrenar som ser ut som långa trollarmar.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
Min man när jag sa att det ibland händer att mammor oavsiktligt kväver sina barn i sömnen och Tom undrar om man inte "kan lägga bäbisen på en madrass på golvet".

19. Hur stor är din säng?
105 cm. Vi är fortfarande nygifta.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bara bärbar. Bärbar = ärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Sover i trosor när jag vill markera att jag endast avser sova.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Mellan två och tre.

23. Hur många landskap har du bott i?
I Sverige bara två - älskade Södermanland och så Västergötland i några månader.

24. Vilka städer har du bott i?
Borås, Stockholm, London, Esbo, Cambridge, Helsingfors, Boston. I den ordningen.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Skor. Gärna högklackade.

26. Är du social?
Ja, innerst inne.

27. Vilken är din favoritglass?
Christina's i Cambrigde.

28. Vilken är din favoritefterrätt?
Chokladpudding på riktig choklad.

29. Tycker du om kinamat?
Riktig kinamat kan vara helt okej.

30. Tycker du om kaffe?
Nej, men jag borde.

31. Vad dricker du till frukost?
Inget. Jag dricker nästan aldrig och om jag dricker så är det ofta rödvin.

32. Sover du på någon särskild sida?
Somnar alltid på mage och vaknar på rygg.

33. Kan du spela poker?
Nej.

34. Tycker du om att mysa/kela?
Mysepysa tycker jag om.

35. Är du en beroendemänniska?
Ja. Jag är beroende av mat. Särskilt socker.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Ja, Fumiko, en föredetta kollega på Nokia.

37. Vill du ha barn?
Absolut, men jag fasar för att behöva krysta fram dem.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, finska och tyska. Vill lära mig fler.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej. När jag var liten funderade jag allvarligt på att fejka för att få åka. Numera är jag inte längre lika förtjust i tanken.

40. Föredrar du havet eller en bassäng?
Havet. I bassänger flyter det runt massor av äckel. Bland annat gamla människor med långa tånaglar som de kör in i mina ben när de simmar bröstsim.

41. Vad spenderar du helst pengar på?
(1) Mat. (2) Presenter till mina nära och kära.

42. Äger du dyrbara smycken?
Det dyraste är mina vigselringar.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Gammel-TV som morgonprogram och Kvällsöppet.

44. Kan du rulla med tungan?
Jes.

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Min man.

46. Sover du med gosedjur?
Nej. Bara med sovmask.

47. Vad har du för ringsignal?
Xylophone (iPhone).

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Ja, bland annat en dirndl (österrikisk nationalklänning) och en mörkblå sammetsjacka som min mamma vännina sydde till mig. Det står "Pau" på den.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Röda rosor på min kjol.

50. Flirtar du mycket?
Ja, väldigt oskyldigt för att få som jag vill.

51. Kan du byta olja på bilen?
Ja, men det skulle nog ta lite tid. Och jag skulle nog behöva en instruktionsbok.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Nej, men parkeringsbot. Räknas det?

53. Vilken var den senaste boken du läste?
"Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud. Precis min stil, men alldeles för kort.

54. Läser du någon dagstidning
Ja, DN både i print och på nätet.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nope. Bara månadsmagasin.

56. Dansar du i bilen?
Ibland. Sittdansar alltså.

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
P3. En dokumentär om Raoul Wallenberg.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Kryptiska meddelanden till min chef.

59. När var du i kyrkan senast?
När Ted och Martina gifte sig i slutet av augusti.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
SO-Kerstin. Hon trodde på mig.

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält?
En natt. Jag trodde att jag skulle dö.

Mårten med det glittrande halsbandet

Minns ni elaka Mårten i Ebba & Didrik? Han som hade allt man kan tänkas vilja ha: en dator som man kunde spela spel på, ett glittrande halsband, och en radiostyrd bil men ändå kändes väldigt ensam? Och så var han väldigt elak. Om barn nu kan vara elaka. Jag var nog lite kär i honom. (Svåra killar har onekligen sin charm.)

Mårten, eller Michael som han egentligen heter, dök för några år sedan upp i etern igen, i filmen Darling. (Osympatisk då också.)

I lördags dök han så upp igen, Michael. Denna gång som rysk technosångare på bästa sändningstid. Jag vet inte vad det är, men hoppet från Mårten till rysk technoartist känns inte så stort som man skulle kunna tro.

En väldigt naturlig utveckling, faktiskt.

Rund é en utmärkt form

Jag var på bio med två hurtbullar igår: Tom och Felix. Vi såg Jane Magnusson och Karin af Klintbergs underbara dokumentär om Ebbe Carlsson: Ebbe - the Movie. Innan bion var Tom på gymmet och Felix sprang över milen, medan jag satt på Pressklubben och drack rödvin. Jag fick ångest efteråt så klart. Kände mig svulstig. Lat som en gås. Tills vi passerade denna skylt utanför Judit & Bertil. Fotot är väldigt mörkt, men texten lyder: "Skit i gymkort. Rund é en utmärkt form."

För en kort stund kändes allt helt plötsligt okej. Tror att meddelandet var ämnat just för mig.

Det onda som inte syns

Jag önskar ganska ofta att allt det onda i mig kunde synas mer. Men det gör det inte. Inte på långa vägar. Jag ser nästan alltid lika glad ut utanpå och presterar lika bra oavsett vad som sker inombords. Vänner och kollegor tror att allt är okej. Bara Tom får se när jag bryter ihop.

När jag mår som sämst önskar jag stundtals att jag hade styrkan att svälta mig själv till oigenkännlighet så att det blir sådär tydligt att något är väldigt fel. Så att folk kommer fram och frågar mig hur jag mår och jag inte kan förneka att det inte är bra. Men inte ens det klarar jag av.

Ibland önskar jag att kroppen ska säga ifrån. Att jag ska falla ihop på jobbet. Kollapsa. Så att någon kommer fram och håller om mig och säger: "Paulina, det här ser inte bra ut. Du måste nog vila. Ta ledigt i några månader. Hitta dig själv igen. Det är OK." Men jag blir inte ens förkyld.

Så jag fortsätter att vara en söt liten tjej med framtiden för sig.

Jag fortsätter le så kanske det blir bra sen.

Ljudet av brustna hjärtan

Via Aftonbladet hittar jag sajten dumpade.se - en sajt jag önskar hade funnits för fem år sedan då jag hastigt och plötsligt blev dumpad av min första stora kärlek, fransosen Fabien. Jag minns hur jag satt framför datorn hela dagarna trots att det var sommar och vackert ute. Jag satt och bevakade MSN; så fort någon loggade in (oavsett vem det var) hoppade jag på personen i fråga och berättade vad som hade hänt. Ältade, grät. Ältade mer. Hur frukstansvärt ont det gjorde. Hur orättvist det var. Att jag aldrig, aldrig skulle komma över honom. Att jag fortfarande hoppades på att han skulle ångra sitt beslut. Hur kunde han dumpa någon som jag som är så bra? Vi var ju menade för varandra, han och jag.

Men ingen förstod. Inte lika bra som jag själv.

Ingen enskild person orkade heller lyssna på allt jämmer så jag förstod tidigt att jag var tvungen att fördela min klagan mellan så många personer som möjligt. Nära vän eller total främling spelade ingen roll. Jag var tvungen att prata. Sorgen ville ut. Det kändes som att jag skulle gå sönder annars. Dö.

Det var hjärtesorg det. Det tog mig flera år att komma över ett fyra månader långt förhållande.
Ändå är det bortglömt idag. Nu när jag är lyckligt gift och DINK. När dumpade vänner nu vänder sig till mig kan jag trösta men ändå inte riktigt förstå. För jag är inte där längre. Jag har gått vidare. Jag är lyckligt kär nu. Jag är en de som går till Museum of Broken Relationships och är nostalgisk.

Hjärtesorg kan sätta djupa spår men de allra starkaste känslorna tynar bort med tiden. Bara de som befinner sig i precis samma fas i sorgeprocessen förstår på riktigt.

Det är därför dumpade.se är så bra.

Keso

I morse fick jag och Tom inte sittplatser bredvid varandra i tunnelbanan. Istället satt vi på helt olika sidor av gången, vilket ledde till att Tom såg något jag inte såg. Det är jag som sitter där med en mörkturkos, stickad mössa och läser. Bredvid mig sitter en man med en hel hink full med keso i famnen. Tur för honom att jag tack vare Metro förblev lyckligt ovetande om den där hinken.

Det är nämligen så att jag älskar keso. Keso är min räddare i nöden när jag bestämmer mig för att "go GI". Ibland äter jag keso till frukost, lunch och middag. Och till efterrätt.

Som ni förstår hade den hinken inte blivit särskilt långvarig.

Fotot skickade Tom från sin iPhone med texten: "Du har aldrig varit så nära, så mycket keso!"

Helt rätt.

Framtiden är här

Det här med att spionera på sin nära och kära på nätet? Det är här nu. Verklighet. Inte framtid. Spokeo är en söktjänst som är baserad på social nätverk. Alltså, enkelt uttryckt: efter att du har registrerat dig och angivit en e-postadress, t ex. Gmail, sammanställer Spokeo publik information om vad de personer som du har mailat med via den adressen har gjort på olika social sajter den senaste tiden. De första fem kontakterna är gratis. Sedan måste man betala för att få spionera.

Vågar du?

Det gör definitivt inte jag.

Scener ur ett äktenskap: om män och sjukdom

Tom och Paulina ligger helt utslagna i sängen redan klockan åtta på kvällen.

Paulina: -Alltså, hjälp vad vi är tragiska. Vi ligger här som två menlösa, supersunkiga idioter och är så häääär [måttar en centimeter med tummen och pekfingret] nära att bli två tvillingar som äter på varandra.

Tom: -Ja, men vadå. Jag är faktiskt sjuk.

Paulina: -Va? Är du?

Tom: -Nej, inte riktigt.

Tom: -Men jag kan bli om jag inte ligger still.

Det här med män och sjukdom har jag aldrig förstått mig på.

Jag - författare?

Bild: Amazon

Ja. Om än bara delvis.

I boken ovan - "Mobile Technology for Children" (fult omslag, jag vet, men så är det i den akademiska världen) - har jag varit med och skrivit kapitel 14: 'Mobile Technologies for Parent/Child Relationships'. Jag beskriver och diskuterar mitt examensprojekt på MIT Media Lab, Globetoddler. Ett system som är avsett att göra det lättare för föräldrar att på resande fot hålla kontakten med de minsta barnen därhemma. Systemet gör det möjligt för föräldern att koppla upp sig mot barnets TV-spelsplattform direkt via mobilen.

Om inte Muhammed kan komma till berget så får berget komma till Muhammed, helt enkelt.

Infographics - jag är i himlen

Bild: Portfolio.com

Åh, jag hittade precis en blogg som enbart handlar om (bra) infographics. Grafik som illustrerar nyheter, samhällsfenomen och förändringar. Älskar!

Portfolios ytterst enkla men illustrativa animation av hur chefslönerna under årens lopp har vuxit i förhållande till vanliga anställdas löner är genial. Och rolig.

Svenska grafiker brukar vara ganska duktiga på att hävda sig i nyhetsgrafiksammanhang. DN vann till exempel ett antal priser tidigare i år.

Dramaten bloggar

Foto: Resumé

En annan anmärkningsvärd händelse är Dramatens beslut att börja blogga. Att kundkontakt, dialog och transparens är det nya svarta i (webb)medie- och PR-världen har det talats om ett tag nu. Tänk att självaste Dramaten skulle vara så snabba på att haka på trenden.

Ljudboken först

Hör och häpna. Maria Küchens senaste bok, "Gamarna", släpps som streamad ljudbok innan den släpps som tryckt bok. Första gången det händer i Sverige, vad jag vet.

Mycket spännande och anmärkningsvärt.

Brown går ner?

Dessutom hoppas jag innerligt att På Stan-Axel får rätt gällande Chris Brown. Det verkar dock inte så, tyvärr.

En påse skit alltihop, det är vad det är.

Får jag bjuda på en bulle?

Foto: Huffington Post

Idag är en viktig dag - Internationella kvinnodagen.

Jag har firat dagen genom att bjuda både damer och herrar (läs: Toms och mina vänner) på brunch. Vi gör så ibland. Bjuder vänner på brunch alltså. Det är mysigt och kan rekommenderas. Jag bakade fasligt mycket bröd denna gång (temat var "Hälsa"): filmjölksbröd, Claras morotsbröd och dinkelbullar. Till det lite hemmagjord müsli gjord på havregryn, aprikoser (ekologiska så klart!), fikon, linfrön, solrosfrön, hasselnötter och mandlar. Och så sist men inte minst dinkel- och havrepannkakor enligt Middagsfrids recept. Tom stod för dryckerna: nypressad kiwi- och äppeljuice och en himmelsk morot- och apelsinjuice med ingefära.

I övrigt tänkte jag dagen till ära länka till ett av mina gamla inlägg om feminism. Lite dåligt av mig att länka till tidigare texter istället för att skriva nya, jag vet. Samtidigt känner jag att jag fick med allt så bra den gången - en riktig "Där satt den!"-upplevelse. Dessutom är ämnet fortfarande högst aktuellt. Så värför inte?

Som avslutning tänker jag länka till Belinda Olssons geniala kolumn: "Världen behöver fler Tabitas". Min kommentar: Varför ska vi kvinnor alltid hacka på varandra när vi behöver allt stöd vi kan få?

Tänk på vad Madeleine Albright sa och skärp er, tjejer.

Rollerboys älskar nagellack

Läste i Damernas Värld (tror jag att det var) att disco-DJ-duon Rollerboys har designat ett nagellack med Uslu Airlines. Färg? Lila. Mui cool.

Hade äran att fira nyåret 2008 med Rollerboys ena halva, Johannes.

Han hade inget nagellack på då.

Tempo!

En helg full av praktiska saker väntar: flytthjälp, matematikstöd, städning, källarröjning. Lite småsynd, för jag hade gärna velat tillbringa varje vaken timme på Tempo Dokumentärfestival här vid Hornstull.

Filmen Generation Electro om den fascinerande Tecktonik-rörelsen som jag skrivit om tidigare missade jag igår. Drottningen och jag, om Farah Diba - tidigare drottning av Iran, vill jag fasligt gärna se.

Modstrilogin har jag av en slump precis hyrt i videobutiken. Jag får ha min egen tempofestival här hemma helt enkelt.

Vad är väl en bal på slottet.

Jag kunde inte låta bli

Foto: H&M

Jag är en stygg flicka. En klänning i månaden kan omöjligt vara lagligt.

TV-serievinjettgalore (smaka på den du!)

SVT har sammanställt en rolig lista över de tio bästa TV-serievinjetterna (opening sequences, för er som föredrar engelska). Min favorit The Wire är med, så klart. För er som inte vet: The Wire sändes i fem säsonger och för varje säsong framfördes sången i vinjetten, Tom Waits "Way Down in the Hole", av en ny artist. Nytänkande är så sexigt.

Tycker för övrigt att SVT har glömt de allra bästa vinjetterna: Kalles Klätterträd, Boktipset, Ika i rutan och Joelbitar.

Vad hände?

Annette dansar som om det vore 2009

Via Klaras blogg hittade jag till sångerskan CILIHILIs (Cecilia Nordlund) nya musikvideo i vilken den underbara - men stundtals ack så enerverande - journalisten Annette Kullenberg svänger sina lurviga såsom det anstår en 70-årig kvinna med klass. Lite Viking Line över det hela. Hade varit roligare att se Annette dansa i normalt tempo, tycker jag. Huvudsaken är dock att man ser hur mycket hon njuter och det gör man.

Låter är dessutom väldigt kätschy så mig går det ingen nöd på.

Ibland skriver jag ledsna små berättelser

Så står vi plötsligt där igen, som vi gjort så många gånger förut. Då och då, när vi tror att vi vill få slut på allt. Han, för att han inte orkar leva med sig själv. Jag, för att jag inte kan tänka mig att leva utan honom. Vi tittar ut över kanten. 50 meter minst. Mörkt vatten. Slutet. Början.

- Ska vi hoppa? frågar han plötsligt.
- Ja. Vi borde väl det? svarar jag men menar inte vad jag säger.

Inte ett dugg. Jag vill hem. Sitta i soffan med en varm filt över benen. Jag vill titta på TV. Sådär som andra gör. Vad gör vi här? Vad håller vi på med?

- För det är väl därför vi är här? frågar han och tittar på mig med bestämd blick.
- Jo, det är väl det.

Henrik håller kvar blicken. Den intensiva, genomträngande. Han ser som vanligt igenom mig. Ser att jag tvekar. Förbarmar sig över mig och ger mig en utväg. En sista chans.

- Ska vi singla slant? föreslår han.
- Ja. Jo, det vore nog bra. Så att vi kan vara säkra på att det liksom verkligen är meningen. Att vi ska göra det, menar jag.
- Mm.

Henrik tittar på mig igen. Rotar i fickan. Tar upp en smutsig enkrona och håller fram den mot mig.

- Om det blir krona så hoppar vi. Annars gör vi det inte. OK?
- OK.

Det pirrar till i magen. En svindlande känsla av skräckblandad förtjusning. Makt. Vi har tagit makten över våra egna liv. Våra icke-liv. Livet såsom det är duger inte. Därför har vi fått nog. Därför tar vi nu avsked. För alltid. Det är vi som bestämmer. Ingen annan.
Sen tar skräcken över igen. Jag vill nog inte trots allt. Livet kan vara precis så jävligt det vill. Jag vill ändå stanna. Här.

Utan förvarning kastar Henrik upp myntet i luften. Den snurrar runt några varv och landar sedan med en stum duns i Henriks svettiga handflata. Han knyter näven innan jag hinner se efter. Han tittar på mig för att se hur jag reagerar.

- Redo?

Jag tvekar en stund.

- Ja.
- Säkert? frågar Henrik men vet att jag ljuger.
- Ja.
- OK, då kör vi.

Henrik öppnar sakta näven. Sträcker fram handen så att jag kan se. Jag tittar. Klave. Klave som i liv. Vi får leva. När insikten sjunkit in väller ilskan fram.

- Din jävel! skriker jag och slår med mina två nävar mot hans kropp. Hårt.

- Henrik, vi kunde ha dött! Fatta’ru inte?! Du är så jävla sjuk! Jag vill inte dö. Vill inte. Fatta’ru det? Jag vill inte!

Jag slår ett sista hårt slag. Ser inte vart slaget träffar. Sen börjar jag gråta. Hejdlöst. Henrik smyger sig intill mig. Lägger armarna om mig och vaggar mig långsamt fram och tillbaka.

- Förlåt, Hedda. Jag skojade bara. Jag menade det inte. Jag vill inte heller dö. Inte nu.

Sen står vi där ett tag. Hur länge vet jag inte. Jag väljer att tro honom. Han menade det inte. Det var bara på skoj. Inte på riktigt.

Ändå vet jag att vi ska snart kommer stå där igen.

Geek Girl Meetup

Har precis anmält mig till ett event: Geek Girl Meetup. Hittade eventet via coola Beatas blogg. Väldigt fint och behövligt initiativ, tycker jag. Samtidigt känns det på något vis sorgligt att vi fortfarande behöver renodlade tjejevent (på Ted Valetins 24 hour business camp fanns knappt 10 kvinnor, vad jag såg). Säger en hel del om läget, men exakt vad det säger är jag inte säker på. Att det finns betydligt färre tjejer i webbentreprenörvärlden än killar och att det därför är svårt att synas som tjej? Att vi är rädda för att vara bland killar? Att killar inte förstår sig på oss och/eller vice versa? Att det helt enkelt finns ett behov bland oss tjejer att peppa varandra? Antagligen en kombination. Kvinnor har ju bildat grupper i alla tider, så det är inget nytt. Fogelstadgruppen är ett perfekt exempel på hur kvinnor kan stötta varandra till att gå mot strömmen, våga synas och göra avtryck i samhället.

Nåja, det ska bli fasligt kul i alla fall. Själv ska jag tala om mina projekt på MIT Media Lab i Boston. Eventuellt lite om mitt jobb här på Bonnier R&D också.

Om chefen min samtycker.

Dokumentärtunnelbana

Jag fullkomligt älskar P3 Dokumentär. Jag tror jag kan gå så långt som att säga att jag är beroende. Dokumentären om Thomas Quick höll mig sällskap under löpturen igår. Gud, så mycket lättare det gick. Lite läskigt blev det också.

När jag nu läste i Resumé att P3 i samarbete med reklambyrån Forsman & Bodenfors har skapat en podradiovagn - under två månader kommer resenärer att kunna lyssna på poddradio i Stockholms tunnelbana - blir jag alldeles till mig i trasorna. Resumé skriver:

Totalt kommer 40 personer samtidigt kunna lyssna på P3 Dokumentär. Inne i vagnen, som kommer att vara helfolierad, kommer SR dessutom att ha budskap om dokumentärerna på alla reklamskyltar.

"Lyssningsvagnen" är även illustrerad utvändigt av duktiga Petra Börner som bland annat designat den originella mattan Jorun för IKEA.

Undrar om det går att tracka var lyssningsvagnen befinner sig? Jag vill åka med den varje dag så klart.

Ett pris till mig? Tack!

Jag har fått mitt allra första bloggpris. Tänka sig. Av snälla och kloka Ludmilla som väldigt öppenhjärtligt skriver om sorgen efter sin vackra dotter Linnéa som tog sitt liv i maj förra året.

Tackar ödmjukast, Ludmilla!

Hej konsument - Paulina

Min bibel i vardagen är DN På stan. Vet inte vad jag skulle göra utan den. Älskade bilaga.

Ett av mina favoritinslag i tidningen är "Hej konsument" där en ny kändis varje vecka får fylla i ett konsumentorienterat formulär. Vår VD, JB, var med förra veckan. Själv kommer jag nog aldrig att bli tillfrågad. Därför har jag nu bestämt mig för att fråga mig själv.

Bästa promenad: Till Österhaninge kyrka från Jordbro.

Favoritgata: Wollmar Yxkullsgatan.

Äter lyxmiddag på: Oaxen.

Bästa mikromaten: Havregrynsgröt.

Favoritförort: Aspudden.

Fikar gärna på: Blå Porten, utomhus.

Bästa lunchställe: Pub.

Bästa brunchen: Föredrar frukost. Bakverket och Bulleboden är två favoriter.

Bästa kaffet: Dricker inte kaffe.

Bästa konsertlokalen: Mosebacke terrass.

Här bjuder jag mamma på middag: Hemma.

Senaste Stockholmsupptäckt: Restaurang Lilla Saigon vid Skanstull som serverar färska vårrullar.

Senaste teaterföreställning: Om Ljuset på Pygméteatern.

En bra gå bort-present: Hembakt bröd.

Favoritlyxartikel: Chokladhudkräm från Yukatanhalvön.

Läser just nu: "Snabba cash" av Jens Lapidus. (Jag är hopplöst efter.)

Läser helst: Svåra böcker i vilka ordet "lem" förekommer minst en gång.

Favoritråvara: Fänkål.

Favoritskor: Alla som får mina stora fötter att se mindre ut.

Klädkonto per månad: 1000 kr.

Dricksprocent: 5%. Och så stöttar jag facket.

Motionerar: Alldeles för sällan.

Mest överskattade affär: Apoteket.

Det dyraste jag har köpt: Vårt bröllop.

Favoritprodukt på Systemet: Mustiga röda viner.

Favoritprodukt på Apoteket: Diane p-piller.

Bästa fyllekäket: Gyoza.

Lyssnar på: Whitest Boy Alive.

Senast gnolade: "Get on the bus" med Name The Pet.

Senast köpta skivan/-låten: "Beatific" med Glass Candy.

Mitt sämsta köp någonsin: Min första tilltänkta bröllopsklänning - en sorglig liten beige sak som får mig att se både blek och fet ut.

Senaste impulsköp: Två par likadana sneakers från Din Sko - ett par vita och ett par svarta.

Senaste fyndet: Middagsfrid.

I dvd:n: Margot at the Wedding.

Användbar pryl: Stavmixer.

Mode jag aldrig vill se igen: Kyskhetsbälte.

Värsta huvudbonaden: Studentmössa.

Bästa huvudbonaden: Plommonstop.

Favoritaccessoar: Min förlovningsring.

Bil/Transportmedel: 4:an.

Återvinner: Syltburkar och bakplåtspapper.

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Surfar på min iPhone.

Duktig flicka, nej tack

Det finns en sak jag tänker väldigt mycket på: Kvinnors ständiga jakt på perfektion. Duktiga. Vackra. Produktiva. Överallt. Alltid. Utan undantag.

Min bloggfavorit Underbara Clara skriver mycket om detta ämne. "Döda dina duktiga flicka", skanderar hon och jag är beredd att hålla med. Jag önskar bara jag visste hur.Det krävs mycket mod för att våga ta steget och vara mindre bra.

Jag är en duktig flicka. Har alltid varit. Som femåring försökte jag lösa mammas och pappas äktenskapsproblem. Tog ansvar för min utvecklingsstörda bror. Trodde att det var min uppgift att lära honom om livet och skydda honom från allt ont. Samtidigt pluggade jag hårt från första stund. Fick bra betyg, stipendier och utmärkelser. Jag blev någon. Fick bekräftelse på att jag dög. Glädjen var dock alltid kortvarig. Kicken jag fick av att prestera bra resultat återgick snabbt till känslan av otillräcklighet, och rädslan och ångesten över att bli avslöjad. "Snart kommer folk inse att jag egentligen är helt dum i huvudet och värdelös", tänke jag för mig själv. Jag väntade på provet som skulle komma att sätta dit mig och få alla att inse att jag egentligen inte var så särskilt duktig. Att jag bara var en bluff. På låtsas.

Men så kom den dagen då jag slutade skolan. Jag började på universitetet och insåg snabbt att jag på sätt och vis lurat mig själv. Jag hade kämpat så hårt för att uppnå yttre bekräftelse i form av bra betyg att jag helt tappat bort mig själv. När jag så kom till en miljö där ingen egentligen bryr sig om dina prestationer, där du själv bestämmer vad det är du vill göra och hur du vill göra det, insåg jag plötsligt att allt det jag byggt upp under årens lopp var ihåligt. Saknade mening, eftersom jag gjort det för andra snarare än för mig själv. Jag hade ingen aning om vem jag egentligen var och vad jag ville med livet.

Det är just detta som oroar mig när det gäller "duktig-flicka-syndromet". Jag tycker mig se att vi flickor, unga tjejer och kvinnor tenderar att vara duktiga för att vi tror att det är vad som förväntas av oss - som vänner, flickvänner, mammor, kollegor. Vi drivs av yttre faktorer, snarare än av en egen, inre passion. Inte konstigt att vi går in i väggen, blir deprimerade och hatar oss själva. Konflikten mellan den kvinna vi tror att vi måste vara och den kvinna vi faktiskt är blir för påfrestande. Mia Skäringer beskriver detta väldigt bra i sitt och Claras sommarprat från i fjol.

Jag blir så ledsen över alla unga flickor som så tydligt hatar sig själva, skadar sig själva. Jag önskar att de alla kunde "döda" sin inre duktiga flicka istället för sig själva.

Jag önskar att vi alla kunde inse hur fina och värdefulla vi egentligen är. Vi duger precis som vi är.

Låter kanske fånigt, men så är det.

Med Scotts på de sju haven

Fotografering och skivsignering med Scotts. Maria ber Scotts tillägna skivan sin stora favorit Magnus Carlsson.

Peter visar öppet och tydligt sin besvikelse över att bara ha råd med en påse godis. Glädjen över den nyinköpta Scotts-tröjan är som bortblåst.

Peter älskar havet nästan lika mycket som månen och stjärnorna. En sann romantiker.

Scotts karismatiske sångare Henrik Strömberg in action.

Efter en skön söndagsmorgon har jag äntligen lyckats återhämta mig från onsdagens kryssning med Tom, min bror Peter, hans flickvän Maria och tjusiga dansbandet Scotts. 24 timmar av "himmel och helvete" för att citera Tom. En känslomässig berg- och dalbana. Förstår numera lite bättre hur det är att ha barn - glädjen över Scottströjan som snabbt byts ut mot besvikelsen över att resterande pengar bara räcker till en påse godis, rädsla över att båten gungar lite för mycket och låter konstigt, oviljan att lägga sig trots övertrötthet, svartsjuka över att få för lite uppmärksamhet, skam över att ha tappat bort pass och väska. Det är inte lätt.

Men vi överlevde trots allt resan och vi njöt när vi kunde och kände för det.

Mer än så kan man inte begära.