Ett skepp kommer lastat...

... med en disktrasa av den kungliga sorten.

Det bästa med barndomsvänner är att de vet precis vem man är och vad man vill ha. Älskade C gav mig häromdagen denna fantastiska disktrasa som nu förgyller vårt kök. Å, lycka!

Den 19/6 vet ni var ni hittar mig: på en tältstol på Norrbro med fett hår och krum rygg eftersom jag sovit utomhus sedan nationaldagen.

Vad gör man inte för att få den bästa platsen?

Blommor och bin

Jag minns resan till Grekland. Det var A, G och jag. Unga, obekymrade. Jag minns också hur vi blev uppvaktade av grekiska gudar i tajta Speedos. De tog med oss ut i sin båt och körde tvärs emot vågorna för att våra bröst skulle skumpa. Vi fnittrade och kände oss smickrande trots att bara G hade bröst som kunde skumpa. Saltstänk och blått vatten. Vi stannade till vid en ö. Vadade i land och blev liggande där. Fnittrade lite till när en av gudarna i Speedos påstod sig kunna se in i framtiden. Han pekade på A, sa: "Du kommer att få massor med barn. Säkert tio. Och du kommer att vara lyckligt gift." Sen tilldelade han G tre barn. Tre barn och oändlig kärlek. Kvar var jag. Guden i speedos tog en konstpaus. Tillräckligt lång för att jag skulle hinna bli orolig. Någon skrattade nervöst. "Du", sa han till slut. "Du kommer inte att få några barn. Men det gör ingenting för du kommer att vara lycklig ändå." Jag log. Sen dog jag.

*****

Sju år senare sitter jag hemma hos svärfar och samtalar om livet. "Vet du vad?", säger jag. "Jag tror att jag kommer att få leva utan egna barn." Svärfar skakar på huvudet. "Pytsan! Inte en chans." Han fortsätter skaka på huvudet. Förbereder en cigarett. Jag minns inte vilken i ordningen. "Hur kan du veta det?", frågar jag. "Jag bara vet det. Inte sådana som du", får jag till svar. Där tar samtalet slut. Istället för att fråga väljer jag den enkla vägen. Jag väljer att tro att han har rätt, svärfar. Att han vet vad han pratar om. För "inte sådana som du" är precis det svar jag vill ha. Sådana som jag kan omöjligt bli barnlösa, det vet alla.

Barnkära, omhändertagande, bredhöftade, storrumpade, matlagande kvinnor som jag kan alltid få barn.

Det är det jag säger till mig själv varje gång. Ja, det är så det fungerar här i världen.

You can't deny the segregation

För det mesta är jag personlig när jag skriver. Jag hänger ut mina innersta tankar på en tvättlina för allmän beskådan och förvånas varje gång över att jag inte bryr mig. Att det faktiskt är så jag vill ha det. I mina mest självgoda stunder kan jag till och med komma på med själv med att tänka att mina tankar är för egendomliga, och i vissa fall för vackra, för att hållas tyst om. På något sätt.

Vid sidan av det egendomliga tänker jag ibland på viktiga saker. På sådant som berör andra än mig. Segregation är just en sådan sak. Utanförskap. Jag tänker mycket på det för att det är så förbannat orättvist och olyckligt. Men också för att jag blir provocerad av att ingen gör något åt det. Ja, i ärlighetens namn gör jag själv inget åt det heller. Annat än att trotsa statistiken. Kvinna. Uppväxt bland radonhusen i förorten Jordbro. Barn till två invandrare med mörkt hår. Konstigt efternamn. Jag har haft oddsen emot mig och borde enligt samhällsordningens alla regler inte vara där jag är idag med lägenhet i innerstaden, två högskoleutbildningar och ett bra jobb. Men det är jag. Mycket tack vare att mina föräldrar alltid värnat om att vi barn ska veta att det finns en värld bortom radonhusen. Där finns landet Möjligheter, staden Utbildning och busshållplatsen Du-Kan-Bli-Vad-Du-Vill. Och dit ville jag. Jag visste att jag ville mer. Men jag är ett undantag. Undantaget som bekräftar regeln. Det finns så många som inte ens får chansen. Som inte vet att de har chansen. Som inte har haft förmånen att få höra sagan om landet Möjligheter. Utan fastnar. Blir radonfångar. Betonginvånare. En masse.

Jag vill inte ha det så. Jag vill att vi gör något åt det. Därför har jag bestämt mig för att det parti som blir först med att ta segregationen på allvar, prioriterar det i sin dagordning och kommer med en medmänsklig och hållbar lösning på problemet får min röst.

Så enkelt är det.

Skrämselhicka

Får ett SMS från älskade lillebror i förorten. Den yngsta, lite bortskämda.

"Hej Pau! Jag älskar dig :)"

Som vanligt är katastrofhjärnan (den som sitter snett till höger om lillhjärnan, ni vet) allra snabbast. Jag tänker: Något är fel. Svarar snabbt: "Va? Så brukar du inte skriva. Vadan detta?"

Får jag inget svar så vet jag. Då har han av outgrundlig anledning bestämt sig för att livet inte längre är värt att leva. Samtidigt tänker jag: Men en smiley? Skriver man verkligen så när man är ledsen? Nä, då kanske det finns hopp trots allt?

Sen minns jag. 14 februari. All hjärtans dag. Den dag kalendern säger åt oss att vi ska älska varandra. Dumma jag som inte fattar. Dumma jag som försöker älska varje dag.

Det kommer ett svar: "Haha. Erkänn att du trodde det var ett avsked för att jag skulle ta mitt liv."

Jag skäms. Ja, jag skäms för att jag är så lätt att läsa. För att min bror som trots allt inte känner mig så väl kan se rakt igenom mig. Att jag är så simpel att man alltid kan utgå ifrån att jag befarar det värsta.

Miriam

Hittade mer beröm som jag missat. Miriam skriver en liten söt mening om min blogg och gör mig glad och eftersom det är ömsesidigt vill jag härmed tillägna henne ett helt inlägg.

Det var allt jag hade att säga för denna gång.

Jag har mött min överman

Kanske låter lite förmätet. Som om jag tror mig vara någon särskild. "Jag har mött min överman". Men det stämmer. Det har jag. Hon heter Katja Janford, är söt som en docka, men verkar framför allt vara väldigt smart, kreativ, produktiv, cool och uppdaterad. Men det jag sitter och tänker allra mest på just nu är att hon skriver så himmelens fint. Det säger alla och det säger jag. Katja skriver så som jag skulle vilja kunna skriva. Men inte riktigt kan.

Se bara: Om kärlek. Ännu mera kärlek. Och om Björn Ranelid.

Jag hyllar Katja genom att själv hålla tyst ett litet tag. Så att hennes fina stjärna kan lysa ännu klarare på blogghimlen.

Scener ur ett äktenskap

Paulina och Tom sitter och tittar på film. I den mörkblå kärlekssoffan. I vardagsrummet. På Heleneborgsgatan. Vid Hornstull. På Knivsöder.

Paulina: - Jag tycker så mycket om att du verkar tycka om att gosa. Med mig.

Tom: - Mmm. Det gör jag.

Paulina: - Varför tycker du så mycket om att gosa med mig?

Tom: [tystnad, tänker, tänker lite till]

Tom: Jag tycker om att du inte röker.

Tom: [konstpaus]

Tom: Jag tycker om att du inte luktar rök.

Å jag som var så lycklig

En liten stund, eller ganska lång stund faktiskt, var jag lycklig och fullständigt obitter. Jag bröt med Facebook, fokuserade istället på familj och vänner. Lade ner alla överambitiösa sidoprojekt som folk ändå inte ville komma på. Och jag mådde så bra. En liten stund. Sen kunde jag inte hålla mig. Slängde iväg en spontan inbjudan till söndagsvälgörenhetsbrunch till en hel massa bekanta och fick tre "ja, tack". Några "nej, tack". I de flesta fall [total tystnad]. Och så faller jag igen.

Ilska. Besvikelse. Frustration. Sorg. Allt på en och samma gång. "Fy-fan-vad-jag-är-trött-på-era-inrutade-jävla-svenneliv-och-dåliga-ursäkter". Ja, så tänker jag faktiskt. Det blir lätt så när man är snäll utanpå men arg och ledsen inuti. När man är konflikträdd som jag är för det mesta. Då blir det lätt ett tyst litet "ät bajs tråkmånsar" istället för ett "Du, nu har jag försökt att räcka ut min hand till dig genom att bjuda in dig till en massa roliga saker hemma hos oss. Det är en personlig inbjudan och jag hade blivit så glad om just du dykt upp. Därför blir jag enormt ledsen när du inte ens svarar."

Ibland vet jag inte vad jag ska göra av mig själv och mina känslor. För jag vet att det till syvende och sist handlar om mig. Som alltid. Det är jag som sätter förväntningarna. Det är jag som skapar besvikelserna.

Nu blir det en liten brunch på söndag ändå har jag bestämt. Fem små människor som äter scones och skänker pengar till entreprenörer i utvecklingsländer. Men sen får det vara nog. Sen ska jag gå tillbaka till det där som ändå fick mig att må så bra.

Och hålla mig till det.

July 20, 2005: Shame, shame, shame

I am completely out of shape when it comes to writing here. I am quite empty inside...and tired. I have so many things to worry about. Forms to fill in, fees to pay, appointments to book. It sure isn't easy to go to the United States of Love, and I assume that it isn't supposed to be easy. As usual I do everything in the wrong order; I postpone the most urgent tasks. Yesterday, when I wanted to book an appointment for the VISA interview at the American Embassy I found out that there are no available times until August 31! I am supposed to leave on August 30! Now, the thing is that a message on the American Embassy webpage says that the typical wait time for exchange students is 7 days! I called the Embassy and was told to send a fax and demand an appointment earlier in August. There are usually cancellations... I pray that this will work out some how.

Yesterday I had lunch with a guy called Magnus who carried out his Master of Science thesis at MIT last year. He lived in the place where I am going to stay...with the "Pikans". If you're curious, please visit their webpage: http://pika.mit.edu/. Quite interesting, isn't it? A student collective of about 30 persons. Phew!

Now, over to more seriuos things. I am currently thinking about feeling "shame". The reason why I want to talk about this is that I always feel ashamed and guilty about my feelings and thoughts. I have had quite a tough time at home in my apartment lately, because me and Daniel (my flat mate) don't manage to "get along". We are too much alike, I think; especially when it comes to our "bad" qualities. We both take everything (especially studies) faaaaaar to seriously and keep away when the pressure is difficult to handle. So, for some weeks now we have barely talked to each other. Additionally, we are both so bad at talking about our problems. We just try to ignore them. I must admit, that it is mostly my fault. I pull away and hang out with everyone apart from Daniel. I feel so bad about this...about thinking that I don't want to be in the same apartment as him because it gives me a stomach ache. We started talking via emails some days ago (sounds pretty silly, huh?) and he told me that he feels the same: He prefers not having me around, because the feeling of being in the same apartment without talking is absolutely unbearable. I don't blame him. Well, Daniel also told me that he felt bad about having these "bad" thoughts. I ended up telling him that he shouldn't feel bad. I understand him, and as I told you all before, feeling ashamed and trying to deny "bad" feeling usually only make them more destructive and unbearable. It is better to acknowledge these feelings, without judging. People often tell me that I judge myself to hard. I think they are right. So, now I try to be more kind to myself and accept the fact that I have "bad" qualities and do stupid things sometimes. It is isn't easy.

Well, well, anyway. Things seem to be better between me and Daniel now. I am really happy about the fact that we were actually able to talk about our issues and I feel relieved! I have worried so much about these things lately; about the fact that I seem to have problems when it comes to having a close relationship with somebody. I judge everyone else just as hard as I judge myself. I think there is a connection there, but I don't really see what it is and don't see an obvious solution to my issues. Tell me, if you do.

Enough for now!

Love ya more than you can imagine!

Kurragömma

Kommer hem en kväll. Dörren är olåst. Ljuset på. Men ingen Tom. Katastrofhjärnan tänker: Nu har han tagit sitt pick och pack och lämnat mig. För gott. Sedan tar lekhjärnan över: Nej, han gömmer sig. Vi är barn på nytt och leker kurragömma. Någonstans i vår 65 kvm stora lägenhet ligger han och håller andan för att inte höras. Jag ropar: "Jag vet nog var du är". Letar. Men ingenstans. Då slår det mig. Vi är inte barn. Vi leker inte kurragömma. Vi är vuxna och det är en vanlig måndagkväll och vi har tvättid.

Min jämställda man är i tvättstugan och viker tvätt. Suck.

Men någonstans ligger tanken på lek kvar och ruvar. Jag bestämmer mig. Om Tom är i tvättstugan nu kommer han snart tillbaka upp. Jag kryper ihop bakom soffan. Håller andan. Väntar med spänning.

Succé. Hur mycket Tom än letar hittar han mig inte. Han ringer min telefon. Gömmer sig för att försöka locka fram mig. Vem orkar hålla ut längst? Sen får jag kramp i benet, tröttnar och tittar fram och han blir rädd. Säger: Åh, jag trodde att det var en inbrottstjuv. Och sen: Vi borde leka oftare.

Sen skrattar vi och kramas.

Jag inser där och då att jag har blivit alldeles för vuxen. Jag har glömt bort hur man gör när man har roligt. Och så lovar jag mig själv att från och med nu ska jag gömma mig åtminstone en gång i veckan.

Kanske oftare ändå.

Du har väl blommor i ditt hår?

Ni kanske undrar varför jag varit så bövelens tyst på sistone? Tja, det har hänt en hel del kan man säga. För det första har jag sagt upp mig från mitt jobb. Jag gjorde det egentligen redan innan jul men har inte kunnat prata om det förrän nu. Jag slutar på Bonnier R&D den 19/3. Vill och kan egentligen inte säga mer än så just nu. Återkommer så småningom med mer information för er som är nyfikna. Om någon.

Trots uppsägningen fick jag följa med på årets kickoff i slutet av januari. Denna gång en storartad men intensiv resa till San Francisco. Ni vet, den dimmiga, kulliga hippiestaden vid USA:s västkust. Gud så jag älskar den. Vi var sex kollegor som åkte över för att joina vår chef Sara som för tillfället bor och jobbar där. Min kollega Björn har skrivit en bra sammanfattning av resan i vår gemensamma jobblogg. Men han glömde bort en viktig del - maten. Vi åt en hel del och mycket var gott. Allra bäst var the House. En liten, oansenlig "Asian fusion"-restaurang. Helt makalös. Bland det bästa jag någonsin ätit, faktiskt. I övrigt var det underbart att kunna springa utomhus i bara t-shirt. Fick mig att börja längta efter den svenska våren. Förstår inte riktigt varför jag envisas med att bo på kalla breddgrader.

Laxlunch på the House

Alcatraz

Exploratorium

Stanford

Mr Obama och jag på flygplatsen

Ska du till San Francisco rekommenderar jag ett besök till följande (utöver the House som är ett måste):

Restauranger:

-------------------------

The Slanted Door

Vietnamesisk/Asian fusion. Vackert vid vattnet. Man beställer i grupp. Har aldrig ätit så mycket i hela mitt liv.

Foreign Cinema

Coolt koncept med små biografer i anslutning till restaurangen. Fancy.

El Farolito

Mexikanskt. Litet, hole-in-the-wall i det lite ruffa området Mission.

Delarosa

Gott, italienskt småplock och pizza på fin-fina och trendiga Chestnut St.

Orson

Gick själv inte hit men mina kollegor rekommenderar det. Modern amerikansk mat.

Pesce

Goda skaldjursrätter i gemytlig miljö högt uppe i området Russian Hill.

Barer:

-------------------------

Wine jar

Litet och trångt men hjärtligt och stort utbud.

Parea wine bar

Mysigt och gott vin. Testade inte maten men menyn såg lovande ut. Belägen på coola Valencia St.

Desserter:

-------------------------

Tartine

Jag hann tyvärr inte testa detta heller men min kompis Aaron refererar till det som "världens bästa bageri". Det räcker för mig. Tydligen ska Tartines bread pudding och croque monsieur vara särskilt fantastiska.

Fraiche Yoghurt

Ljuvlig färsk och frozen yoghurt som tillverkas lokalt på en gård i Palo Alto. Goda tillbehör därtill. Fin gata.

Well. Det var allt för denna gång. Over and out.

Akupunktera mera

Idag är första dagen på resten av mitt liv. Idag ska jag nämligen ta buss 1 - den blå - ut till Essingen för att betala en liten kinesisk kvinna 250 kronor för att hon ska stoppa små fina nålar i min kropp. Hon kommer att stoppa dem på noga utvalda platser. Därefter får jag ligga still i en timme. Kanske längre ändå. Därför är det viktigt att jag har ätit lunch innan. (Jag åt lite extra idag för att vara på den säkra sidan.)

En sju dagar lång intensivbehandling. Nålar varje dag.

Kanske hittar min kropp då tillbaka till sitt gamla, väl fungerande jag.

Ja, kanske blir jag till och med kvinna igen.

Om att läsa och bli läst

Ibland, väldigt sällan, händer det att någon utifrån läser min blogg. Alltså, någon som inte är en nära vän eller min mamma som tycker att jag hör av mig alldeles för sällan och försöker snoka reda på vad jag har för mig på dagarna. Niclas Strandh är en sådan. Såg först nu att han listat min blogg som "en helt klar ny del av min RSS-läsare". Ni anar inte hur glad jag blir. Tänker liksom att mina smått tragiska och ytterst självcentrerade tankar inte ska intressera någon. Annat än mamma då, förstås.

Niclas. Tack!

Det vara allt jag ville säga.