Ett moln blir till

Hittade idag ett gammalt inlägg på Mindparks fantastiska blogg som ledde mig vidare till webbverktyget Wordle. Wordle genererar så kallade moln av ord och taggar i bloggar, sajter eller del.icio.us-bokmärken.

Molnet ovan är mitt alldeles egna bloggmoln. Föga förvånande är det "Tom" som dominerar. Det är det alltid. Samtidigt verkar det onekligen som att mitt förra blogginlägg helt har legat till grund för innehållet i molnet. Hmm. Det tål att undersökas närmare.

För övrigt ser mitt jobb-del.icio.us-moln ut som följer:

Och mitt privata del.icio.us-moln:

Så vitt jag kan se är web/online det enda som överlappar.

Any eyebrows raised?

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

I lördags hade jag äran att få lyssna på Laleh med mamma och Tom. Mamma fyllde 58 och det skulle firas. Stort. Middag, taxi, konsert på Cirkus.

Det finns en story bakom allt det här som ni bör känna till innan jag fortsätter min berättelse. Innan Tom och jag träffades var han kär i Laleh. Sådär som man kan vara i en kändis ibland. Nu, några år senare valde jag att bjuda med honom på konserten och jag vet inte vem som var mest nervös - han eller jag. Jag, för att jag var rädd att Tom i ljuset av Laleh skulle bli varse min simpelhet. Tom, för att han var rädd för sig själv. Men det gick bra. Vi kom hem tillsammans, lika kära i varandra som innan. Det var väl för väl.

Om konserten skriver SvD:

Laleh säger själv att hon kan röstjamma hur länge som helst och ibland, som i de stämbandstänjande partierna, befinner hon sig farligt nära att bli en modern variant av Narcissus-myten. Hon verkar så charmerat tagen av sina egna infall att hon aldrig någonsin verkar vilja stanna upp och fundera över vad i det konstanta flödet av idéer och tankar som skulle kunna lämnas utanför.

Jag tänker:

Pytsan. Laleh är ett geni. Det finns ingen annan som hon. Så charmad blev jag att Lalehs självmedvetenhet gick mig helt förbi. Hon sjöng för mig. Just där och då berättade Laleh sina små anekdoter om tama rådjur för mig, viskade persiska ord i mitt öra, skrattade med mig, såg mig. Milda sånger bara för mig. Och så här i efterhand spelar det faktiskt ingen roll att hon egentligen sjöng för någon helt annan; om så för sig själv. Jag lever kvar i illusionen och är nöjd så.

Faktiskt mer än nöjd.

En till

Björk, goldie locks eller page. You choose.

Kikazette

Håller på att testa min kompis Nadias nya satsning Kikazette - ett verktyg för att skapa små widgets för att fråga kompisar och läsare om smakråd (se exemplet ovan).

Superfiffigt, tycker jag! Jag gillar att fråga andra om råd, men bara lagom sådär.

Jag skriver blogg precis som andra gör

Jag vet att jag pratar väldigt mycket om min man Tom i min blogg. Ganska naturligt, på sätt och vis. Han är en väldigt insiktsfull person som inspirerar mig. Igår delade Tom med sig av ännu en av sina insikter:

Tom: - Jag vet varför varken du eller jag är stora artister.
Paulina: - För att vi inte är tillräckligt bra?
Tom: - Nej. Vi är båda slavar under formen. Vi är alldeles för medvetna om hur saker ska göras enligt normen; hur andra skapar. Och så gör vi precis likadant.
Paulina: - Jaha?
Tom: - Jo, men tänk på min film som jag gjorde förut. Den är som vilken SVT-kortfilm som helst. Och dina blogginlägg ser ut precis som andras gör. Djupa tankar i korta, uppstyckade meningar, och så avslutar du varje blogginlägg med en kryptisk, klämkäck sista mening.
Paulina: [Tänker på Silverfisken, Sveriges första bloggkändis, och inser att Tom har rätt. Jag är inget annat än en sorglig liten copycat.]
Tom: Vi måste våga mer. Tänka utanför ramarna. Våga uttrycka oss på vårt eget vis. Först då kommer vi att kunna utmärka oss. Bli intressanta.
Paulina: Du har så rätt. Helt rätt.

Hur ska jag nu göra för att bryta mönstret?

Strike a pose

En vanlig söndag som denna passar Tom och jag på att testa vår (läs: hans) nya kamera. Iförd min senaste klänning gör jag mitt bästa för att se naturligt finurlig ut.

Det gick sådär.

Ska vi hem till dig, eller hem till mig?

Jag både älskar och hatar bloggvärlden. Samtidigt som det finns så mycket intressant att läsa, så många människors liv som man kan få en inblick i, så är den så ofrånkomligt ytlig. Folk läser varandras bloggar, kommenterar och utbyter tankar. Men jag har kommit att förstå att det som vid första anblick verkar äkta och kärvänligt, egentligen är något helt annat. I bloggosfären har folk alltför ofta en dold agenda, nämligen den att generera mer trafik till sin egen blogg. En numera tämligen etablerad metod.

Jag har så svårt för detta falska; försöker hela tiden ha det i åtanke. Slits dock ofta själv mellan att bara vilja skriva för min egen skull och drömmen om att ha en publik. Några att skriva för.

Sedan finns det en hel drös med andra förkastliga, på gränsen till tragiska, saker folk gör i sina bloggar. Linn Gustafsson skrev för ett tag sedan om dödssynder inom modebloggvärlden.

Att folk orkar.

Jag, en osäker högpresterare

Tack vare min man Tom vet jag numera vem jag är. Det känns skönt. Har funderat i många år.

Häromdagen kom Tom hem från jobbet och sa:

- Paulina, jag vet vad vi är.
- Jaha, vadå? Tell me.
- Vi är insecure over-achievers.
- Jaha, intressant. Hur kom du fram till det?
- Jag hade utvecklingssamtal med min chef på jobbet och då kom vi fram till att både du och jag är just insecure over-achievers.
- Så du pratade med din chef om mig?
- Ja.

Fantastiskt, tycker jag. Nu kan jag säga till min chef Sara att jag inte behöver ha något utvecklingssamtal. Varför då?, kommer hon att fråga och då kommer jag att svar "För att jag redan har haft ett."

Inte med min chef, med väl med Toms.

Hello Göteborg

Podcast, goddag!

Jag minns när jag för första gången hörde talas om podcasts. Pelle och Johan höll ett föredrag om dem på KTH. Jag minns också att jag inte lyckades förstå vad en podcast egentligen är. Poletten trillade inte ner förrän någar år senare när jag i sann entreprenör- och uppfinnaranda förslog för Tom att det borde göras bloggar i ljudformat och han tittade på mig och sa att "Duh, det finns ju redan. Podcasts heter de". Jaha!, tänkte jag. Nu förstår jag.

Tragiskt nog tog det mig ytterligare några år att faktiskt upptäcka charmen med dessa underbara små ljudfiler. Nu är jag helt hooked, som man säger. Prenumererar på en hel drös podcasts och lyssnar på dem på min fin-fina vita iPhone.

Favoriterna just nu är P3 Dokumentär och This American Life.

Sen kom Hinke, Eric och David och gjorde en fin sajt för just bloggpodcasts - Listen To Blogs. Fantastiskt, tycker jag. Ljud gör livet så mycket roligare. Testa själv, vetja: Här kan du höra mig läsa högt ur Carolina Gynnings blogg - I swear to tell the truth & other stories.

Fem sanningar om mig

Blev inspirerad av en blogg som jag följer. Det här med att skriva ett bestämt antal sanningar om sig själv. Har sett det på Facebook också. Många av mina vänner är våldsamt bra på att skriva om sig själva. Roliga och lagom utlämnande självinsikter (är det ens ett ord?). Nu är det min tur. Jag börjar med en handfull. Får se om det kommer till fler senare:

1. Jag är paniskt rädd för mynt. Av hygieniska skäl. Jag ser framför mig hur hundratals personer har hållit i mynten före mig, kanske sugit och tuggat på dem, förvarat dem i kattlådan? Det blir fler baciller än jag kan räkna och hantera. Inte konstigt att mynt luktar så illa.

2. När jag var ungefär nio var jag ett fruktansvärt elakt barn. Jag stal bokmärken av min kompis Matilda i hemlighet och befallde min blyga kompis Erik att vänta utanför huset medan jag lekte med mina tjejkomisar (inga pojkar tillåtna).

3. Jag dricker inte vitt vin. Om ni frågar mig, smakar vitt vin som smutsigt regnvatten medan rött vin smakar som Jesu tårar (eller något annat himmelsk gott). Det ska vara djup och krydda så att man nästan faller av stolen.

4. Jag har alltid drömt om att bli författare. Alltid. När jag var liten skrev jag ofta. Mycket. Hela böcker. Montessoripedagogiken i skolan stimulerade min redan gränslösa fantasi. Sedan kom den kommunala skolan i vägen och dödade min skrivarlust. Plaff. Pang. Bom. Bang. Bara så där. Jag har fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till skrivarlusten igen. Jag bloggar i väntan på att den ska infinna sig.

5. Jag avskydde länge (och avskyr till viss del fortfarande) människor som lyssnar på gladpop utan bas (läs: Cardigans, Wanadies, Popsicle) och hoppar upp och ner utan taktkänsla. Svennetöntar brukade jag kalla dem förut. -"Det ska vara funk! Tunggung. Eller jazz." Folk som inte förstår sig på jazz är efterblivna, tyckte jag. Nu märker jag att det plötsligt börjat dyka upp mer och mer popinfluerade låtar i min spellista. Jag är rädd. Undergången är nära. Jag tror helt enkelt att det är ungefär som med smaklökar. De slits ut under åren och slutar fungera, helt enkelt.

Lika som blåbär

Foto: Anna Gerdén (Paulina), Christer Ehrling (Elise)

Å ena sidan jag, å andra sidan den hyllade författarinnan Elise Ingvarsson.

Likheten slutar nog vid håret.

Om bockar och Gävle

Höll en föreläsning om medietrender på Handelshögskolan idag. Blev lite försenad eftersom jag ungefär halvvägs upp längs med Drottninggatan upptäckte att jag hade glömt min laptop. Rusade tillbaka till kontoret så snabbt jag kunde i högklackat; bokade taxi medan jag sprang.

Den korta taxifärden tillbaka till Handels blev oväntat trevlig. Taxichauffören hann med en rolig historia.

När jag hade betalt och gjorde mig redo att hoppa ut ur taxin vände sig taxichauffören till mig och sa: -"Lova att du för vitsen vidare? Berätta den för andra."

Jag lovade. Så här kommer den. Enjoy:

"En ung kvinna sitter i baren och blir uppvaktad av en man som inte faller henne i smaken. Mannen försöker desperat att på olika sätt få kvinnans uppmärksamhet men kvinnan står på dig. Hon vill inte. När mannen trots det inte ger sig säger kvinnan plötsligt:

- Du borde åka till Gävle.
- Va? Gävle? Varför då, frågar mannen.
- För de behöver en bock som ingen tänder på."

Jag älskar när dagen blir så mycket trevligare än jag hade tänkt mig.

Älmhult

Häppi vallentajn

Sitter i en minivan på väg till Älmhult. Vi ska fira Carolin och Dmitrii som just förlovat sig. Kan man fira Alla hjärtans på bättre sätt?

Puss på er!

Edina does Hornstull

I vårt kvarter (nåja, nästan i alla fall) har vi en fantastisk klädboutique där jag undrar om någon någonsin handlar. Boutiquen ligger nämligen undangömd, i ett hörn av världen som Gud glömt, precis intill de välbesökta alkisbänkarna.

I skyltfönstret står en skyltdocka som är misstänkt lik Edina Monsoon (ni vet, Absolutely Fabulous-Edina). Jag tror faktiskt att det är hon. Titta bara på de hängande ögonlocken. Håret.

The impeccable elegance.

Hur i hela fridens namn hamnade Edina vid Hornstull?

Om kärleken till bokomslag

Mången gång har jag talat om bloggen Book Design Review i denna blogg. Och fler gånger ska det bli. Det är nog ytligheten i bloggen som lockar mig - att syssla med bokomslagsrecension när innehållet egentligen är det som borde spela roll är nästintill provocerande. Sådär lagom provocerande, kanske.

Nu när jag arbetar på ett företag som har sitt ursprung i förläggarvärlden tänkte jag att det är hög tid för mig att blir lite mer bokvänlig. Jag tänkte därför börja visa mina egna favoritomslag då och då. När jag känner för det, helt enkelt. För enkelhetens skull börjar jag med några av "våra" egna böcker men lovar att så småningom bli mer vidsynt.

Någon gång i framtiden ska jag till och med försöka hinna läsa böckerna i fråga.

Linus Gårdfeldt, "Men golvet har ingen mun" (formgivning: Johan Melbi)

Sara Gordan, "Uppställning med albatross" (formgivning: Karin Kiesbye)

Katja Timgren, "Ingenting har hänt" (formgivning: Karin Kiesbye)

Selma Lagerlöf, "Ett barns memoarer" (formgivning: Teresa Holmberg)

Bilder: Bonnierförlagens pressfoton

250 000 nya indie-artister till Spotify

Hurra, vad bra. Undrar om det är min kompis Elias vi har att tacka? Han jobbar nämligen för Spotify numera. Nåja.

Jag tycker själv att indiemusik är så mycket mer spännande än påkostad, välproducerad (läs: sönderproducerad) musik. Dessutom blir jag glad över att Spotify så aktivt visar varför de är en så mycket bättre distributionskanal än gamla (o)hederliga skivbolag: det finns utrymme för allt och alla; inte bara de mest kommersiellt gångbara artisterna.

Ett av mina favoritindieskivbolag just nu är New Jersey-baserade Italians Do It Better som bland annat huserar fantastiska Glass Candy.

Åh, nu mår jag riktigt bra.

(Via: Beta Alfa)

Vardagsironi

Hemgjord apelsinmarmelad i en blåbärssyltburk.

Så fel det kan bli ibland.

Melodifestivalmetoden

Foto: 4:ans busshållplats Heleneborgsgatan

Så här års väcks schlagerbögen i mig till liv. Jag vill ha glitter och glamour. Skandaler i massor. Till och med Christer Björkman går bra. Men bara i lagom doser och i rätt sammanhang.

Delicatos nya Melodifestivalsrelaterade reklam är genial*. Dammsugare i lyxförpackning. Gröna paljetter kan man aldrig få för många av.

Åh, jag är så redo jag kan bli. Let the show begin!

* Reklamen blir dessutom ännu bättre om man känner till reklamens hälsoinriktade föregångare.

Krama mig

Toms morgon blir inte riktigt som han hade tänkt. För lite tid helt enkelt; en deadline som med stor sannolikhet skulle missas. Kris.

Till en början vet jag inte hur jag ska hantera situationen. Vanligtvis är det alltid jag som krisar. Behöver tröstas. När andra är ledsna blir jag rädd; drar mig undan. Jag fortsätter att äta min gröt som vanligt. Läser morgontidningen. Tittar upp på min man då och då. Kanske har det löst sig av sig självt? Hoppas.

Men mitt i gröten inser jag. Jag måste trösta. Trösta så som han alltid tröstar mig. Så jag reser mig upp och går över. Fem steg så är jag framme. Sedan lyfter jag mina trötta armar och kramar om honom, hjärtligt och innerligt, och säger "Det kommer att ordna sig. Jag vet det."

**

Han sa ingenting just då, Tom. Men lite senare, på väg ut, innan vi stängde ytterdörren bakom oss tittade han på mig och sa: "Tack för att du kramade mig. Jag behövde det." Och jag tänkte för mig själv: Hur kan en så enkel sak som en kram vara så svår ibland?

Enkelhet när den är som finast

Jag arbetar med webben. En stor del av min tid i all fall. Den är både mitt främsta arbetsverktyg och ett fenomen som jag studerar. Jag använder nätet för att studera nätet kan man säga. Roligt va?

Jag tycker väldigt mycket om nätet. Vi är liksom nästan bästa vänner. Vad tycker jag allra bäst om då, kan man ju undra? Är det mångfalden? Komplexiteten? Det sociala? Nej. Faktiskt inte. Det jag tycker allra mest om är det lilla och enkla. Fåniga små applikationer som gör vardagen lite lättare; som löser det där problemet som jag har gått och tänkt på länge och önskat att jag kunde åtgärda själv.

En sådan favorit är omröstningsverktyget Doodle. Doodle kommer väl till pass när du och dina tio vänner ska äta middag men inte ens efter 30 mail har kunnat enats om ett datum. Doodle är inte vackert någonstans men så praktiskt att jag inte kan sluta prata om det.


En annan tjänst som jag förespråkar är Splicd. Har det hänt dig någon gång att du vill visa en vän något roligt i ett YouTube-klipp och blivit tvungen att skriva "Kolla 2:30 in i videoklippet" eftersom de inledande 5 minutrarna är fullständigt ointressanta? Då är Splicd något för dig. Skriv in YouTube-klippets URL och ett tidsintervall så sköter tjänsten resten. Så enkelt.

Den sista webbtjänsten som jag tänkte nämna har några år på nacken men är lika användbar för det: TinyURL. Liksom namnet antyder omvandlar TinyURL långa webbadresser till korta. Bra om man ska skicka länken till någon eller om man, liksom jag, helt enkelt får utslag av fula långa adresser. Sajten slår Doodle i fulhet men det gör inget.

Det är ju insidan som räknas.

Det finns en plats där jag hellre skulle vara

Just nu vill jag vara här. I Malmö, Sweden. Mer exakt här. På konferensen Media Evolution. Min fina chef är där. Björn J är där. Marit Bergman är där. Och Chris Anderson är där.

Kort sagt är det där man ska vara just nu.

Så vad gör jag då här?

Mitt i bajset börjar livet

Såg precis färdigt dokumentären Maggie vaknar på balkongen som alldeles nyligen vann en Guldbagge för bästa dokumentär. Lämnade tillbaka filmen en dag för sent. Men det gör inget. Den var väl värd tio kronor extra. Filmens huvudperson har nämligen lärt mig en del nytt om livet.

Maggie, en invandrad masaj från Kenyas slätter, lever i sin lägenhet på 15:e våningen i Malmö i en misär som man som välutbildad medelklassvensk inte ens visste finns. Än mindre vill veta av. Smuts. Förnedring. Elände. Fylla. Misshandel. Svartklubbar. Kåta män som kladdar. Allt skildrat av Maggie själv med hjälp av en videokamera som hon sällan släpper taget om. Och mitt i allt detta elände, all fulhet och vulgaritet finns ändå skönhet; det finns det på något sätt alltid. En död fågel på en bädd av vårblommor. Maggies välvårdade naglar. Matchande hatt och skor. Nyårsraketer som lyser upp natthimlen. Doften av en övergiven men älskad son.

När Maggie så hittar två fågelägg mitt i duvbajset på balkongen och konstaterar att "mitt i bajset börjar livet" kan jag inte annat än konstatera att jag just bevittnat något stort. Maggie är poet. Masajernas egen Bruno K Öijer, rent utav.

Jag vill ha mer av Maggie.

En som vet hur man tröstar

Jag ska vara riktigt ärlig nu. Jag är en person som lite då och då sjunker ner i små svarta hål. Hål av hopplöshet och självömkan. Nästan inget kan trösta då. Bara tiden. Efter några minuter, timmar eller dagar orkar jag krypa upp igen. Sakta. Försiktigt.

Min älskade man Tom har på något sätt lärt sig att hjälpa mig upp. Lite snabbare än det annars skulle gå.

I morse vaknade jag till denna video och blev så glad. Är den inte fantastisk, så säg:



Tom, du är så fin att jag vill äta upp dig. Nu.