Good things should never end

Image: Poke London

Two websites that I have heard people talk about lately are Poke's Unlimited for Orange and MOMA's online version of the exhibition Design and the Elastic Mind. The latter shows a fairly novel and cool way of supporting regular browsing with additional interactive illustrations. The former is unlike anything I've seen before: a long, almost infinitive, path of small interactions and games that make life much more pleasurable. Simply because, as we all know, "good things should never end".

I adore.

Pata, pata, pata pon!

Image: dn.se

This blog is not turning into a video game review blog. I can assure you that. Still, I simply can't resist talking about one of the latest Sony PSP games, Patapon. I tell y'all right now, this game's cuteness knows no limits. None. What. So. Ever. The storyline is even more satisfying than an Oscar night full of gala gowns: An army of small, yet brave, warriors (Patapon) have lost their (war) rhythm and it is up to you to help them get it back.

The rest is, as we say: "PATA PATA PATA PON".

It'll stick to your brain. For sure.

Cecilia föder

Kladdig skärm, jag vet. Men det är innehållet som räknas. Vaknade i morse och såg att det stod "Cecilia föder" på min mobilskärm. Blev förvånad eftersom jag hade hunnit glömma att jag faktiskt lagt in händelsen i min kalender. Notera hur betämd påminnelsen är; det står inte "Läkarna har uppskattat att det är idag Cecilia ska föda men det kan lika gärna ske först om två veckor", utan det står "Cecilia föder". Inte tidigare. Inte senare. Utan nu. Punkt slut.

Fem timmar senare fick jag ett SMS från Cecilia: "Nu är han här".

Tänk, är inte teknikens värld fantastisk när den fungerar. Så underbart rätt det kan bli ibland.

Ni växer. Det är bra.

Den här artikeln ger mig hopp. Snart kommer jag inte att vara ensam längre. Snart kommer alla kvinnor att se ut som jag.

Bestest games ever

Image: zefrank.com

So, I ended up marrying a video game producer. You may not realize, but our marriage is actually a miracle. You see, I am not only the wife of a talented video game producer, I am also the daughter of an incurable long-long-long-term solitaire addict and as such I can't even begin to start counting the number of times I have wished that all computer games (and I really mean all...except Monkey Island) would go away. Forever.

Luckily, Tom just makes games; he rarely plays them. At least not around me. And if he ever does, he is far too restless to play solitaire and he is definitely too restless to play the same game over and over again for 15 years. So, I guess what it all comes down to is that I am pretty OK with it all, actually.

Now, if by any chance this blog post made you want to kick open the door to the wonderful world of games (or just happen to be tired of playing Guitar Hero), I'd strongly recommend Zefrank's three religion games: the Christian, the Atheist, and the Buddhist.

His iPhone is broken

Image: The Sydney Morning Herald

Tom's almost-as-dear-to-me-as-Paulina-iPhone apparently didn't like San Francisco. How else am I supposed to interpret the fact that it suddenly stopped working after a day or two in SF? The phone is not completely dead, but at least the speaker is, which means that when we talk I can hear him but he can't hear me:

- Ring, ring.
- Tom speaking.
- Hi, it's me. Paulina.
- Hello?
- Hi. It's me.
- Hello??
- HIIII IT'S MEEEE. PAAAULINAAA.
- I can't hear you. I think my phone is fu**ed up. Anyway, if you can hear me I just want you to know that I love you and that I miss you so much. Bye.
- (Paulina, so sad that she is not able to express her feelings) *sob*

Call ended.

Later that week.

- Ring, ring.
- Hey, it's me aga...
- (Tom, interrupting) Hey it's Tom. I'm still not able to hear you. I don't know why you are calling but I can tell you that I just got out of the airport and am waiting for the bus. I'll be home in less than an hour.
- (Paulina, amazed by the fact that Tom knew why she was calling but still frustrated) *sob*

Conclusion: This whole one-way-communication things seems to work better than I would ever expect but it still makes me slightly uncomfortable. You see, it has a very obvious phone sex/hot line kind of feeling to it. All I have to do is call a number to listen to Tom's kind words and he has no idea what I am doing on the other end.

Vi håller tyst om Oscar, va?

Image: Just Jared

Jag vill helst inte prata om gårdagens Oscarsgala, men något måste jag ju säga. En mer sorglig tillställning får man leta efter. Visserligen var det skönt att slippa mastodontfilmer a' la Ben Hur, Sagan om ringen och Titanic, men klänningarna var så urbota tråkiga att jag till slut fick lust att göra som matadoren i Ferdinand*, ungefär. Svarta, alternativt röda, fantasilösa skapelser. Alla med ett eller inget axelband och lite fluff-fluff nertill. Så fruktansvärt förutsägbart.

De enda klänningarna jag tycker är värda att nämnas är Cate Blanchetts (unik färg och fina blomdetaljer - väldigt 2008 - längst ner; dock minus för halterneckskärningen som ger klänningen en billig beachkänsla), Katherine Heigls (lagom enkel med underbart axelparti), Heidi Klums (min och de flesta andras favorit, även om Heidi själv gärna hade fått stanna hemma enligt mitt tycke), Saoirse Ronans (söt, lagom flickig klänning men håret lämnar en del övrigt att önska; vad hände egentligen med den fina pagen hon hade i filmen?) och Marketa Irglovas (har tyvärr inte lyckats hitta något bra foto; den nakna ryggen gjorde klänningen).

* Dagens passus: Visste ni att matadoren, som ju sliter av allt sitt hår i frustration, är modellerad efter Walt Disney själv?

I am fu*ing Ben Affleck

Här har ni förresten Jimmy Kimmels hämnd. Alldeles för väntat och överdådigt för att jag ska skratta.

Brustna män

Image: The book design review

Män med brustna hjärtan talas det inte ofta om. Känns som att det var mer okej förrut. På Romeos tid, ni vet. Vad har hänt sedan dess? Inte mycket. Ett brustet hjärta är alltid ett brustet hjärta. Är det inte så?

Har den senaste tiden känt att jag vill ta upp ämnet. Kanske för att det inte förväntas av mig; jag har varken brustet hjärta eller snopp. Kanske också för att jag befarar att olycklig kärlek av det manliga slaget inte tas på allvar. Hursom, i min blogg tas den på lika stort allvar som all annan kärlek. Därför följer här tre exempel på kultur med manlig hjärtesorg och ensamhet i centrum:

Noam Torans projekt Objects for lonely men är baserat på egna erfarenheter - ett kit bestående av åtta verktyg för män som saknar sina föredetta flickvänner. Teknik och emotioner sammanvävda till ett. Vad sägs till exempel om Chest Curler, ett aluminiumfinger som leker med ditt brösthår, eller Sheet Thief som var femte minut stjäl ditt täcke för att efter ett tag låta dig ta tillbaka det. Fantastiskt.

Antologin Things I've Learned from Women Who've Dumped Me, redigerad och sammanställd av Ben Karlin (förordet skrivet av hans egen mamma), har ett av de snyggaste bokomslagen någonsin (om du frågar mig, och det gör du väl?). Jag hoppas att innehållet håller vad omslaget lovar. Definitivt värt att undersöka närmare.

Patrik Erikssons dokumentärfilm En enastående studie i mänsklig förnedring är en film jag önskar att jag kunde se. Nu. Filmen spelades nämligen helt och hållet in med mobiltelefon och öppnar därmed upp för en helt ny filmgenre. En man med nybrustet hjärta som (i alla fall till en början) smygfilmas av två kollegor. Kan det bli bättre?

Djävulen är en vit kvinna från Savannah

Image: Hamptonroads.com

Om ni inte redan visste det. Så vet ni det nu. Paula lär oss allt om hur man lagar mat med så mycket smör och socker som möjligt. Precis som hennes "girlfriends" vill ha det. Och så inleder hon varje mening med "y'all".

Kan inte bli mer amerikanskt. Kan inte bli mer outhärdligt.

Kungafamiljen burde se gladare ut

Foto: Jonas Ekströmer/SCANPIX

Har för första gången i mitt liv köpt en väggalmanacka med tema "Kungafamiljen". Anledning: omslagsfotot går (enligt mitt tycke) till historien som tidernas sämsta porträttfotografi. Klicka på fotot så får ni se själva. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Prinsessan Madeleine är visserligen den enda som faktiskt tittar in i kameran men hon ser ytterst besvärad ut. Kungen ser ut att vara arg. Rasande, till och med. Vanligtvis så vackra Drottning Silvia ser ut att somna vilken sekund som helst . Endast kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip ser någorlunda normala och belåtna ut. De tittar å andra sidan åt helt olika håll, så det hjälps inte.

Suck.

Björn gör en Sarah

Foto: Le blogg officiel

Alla verkar gilla Björn så då måste väl jag också göra det. Björns senaste uppträdande i Melodifestivalen luktar lite Sarah Silverman. Vem tycker ni gjorde det bäst?

När vi ändå är inne på ämnet vill jag berätta att det ryktas om att Sarahs pojkvän, Jimmy Kimmel, förbereder sin hämnd. As we speak, som man ju säger här i Staterna.

Roligt. Roligt.

Saker jag gör när du är borta

Image: Kalles Kaviar

Ni ska veta att jag gör mitt bästa för att vara självständig. Jag försöker tycka att det bara är bra för mitt och Toms förhållande att vi är ifrån varandra ibland. Försöker tänka att det kanske blir ungefär som efter ett bråk. Bättre sex, liksom.

Men det går inte så bra. Jag saknar honom så mycket att jag ibland överväger att åka till närmsta sjukhus för att be dem söva ner mig i en dag eller två. Tills Tom kommer tillbaka.

- Hej, vad kan vi hjälpa dig med idag då?
- Jag vill bli nersövd.
- Jaha, av någon särskild anledning? Har du bokat tid för operation?
- Nej.
- Nehej. Inte det? Varför vill du då sövas ner?
- För att det är så skönt.
- Skönt?
- Ja, precis. Det är som skönast precis innan man somnar. När man känner att man håller på att förlora medvetandet och inte kan göra något åt det. Jag gillar det. Dessutom har jag ont i hjärtat.
- Ojdå. Det låter ju allvarligt. Har du haft det länge?
- Nej, bara sedan i söndags. Förra veckan.
- Men kära vän, det är ju nästan två veckor sedan?
- Ja, sedan Tom åkte.
- Tom?
- Ja, min man.
- Din man?
- Ja, min man. Jag saknar honom.
- Jaha, ja. Ja...och därför vill du nu sövas ner?
- Ja, precis. Tills han kommer tillbaka igen. På måndag.
- Jaha. Ja men det ska vi nog kunna ordna. Två dagar alltså?
- Ja. Det vore snällt.
- För all del. För all del.

Tom tycker att jag ska njuta av sådant som jag inte kan göra när han är hemma. På listan står: äta Kalles Kaviar. Men efter två veckor av oupphörlig kaviarkonsumtion börjar
nu även jag tröttna på att äta kaviar och försöker istället komma på andra saker jag kan göra med den. Bada i kaviar? Smeta in mig i kaviar? Måla med kaviar? Tvätta badrummet med kaviar? Skriva hemliga meddelanden till grannen på fönstret med kaviar?

Jag försöker. Men inget lockar lika mycket som tanken på att konsumera Tom.

Färgglada prickar som regnar ner

Vill också ha på min hemsida. Fint.

De kallar oss badkrukor

Vad tycker ni om min nya utrustning? 16 år sedan jag simmade regelbundet sist. Nu ska fläsket bort.

Tom säger att han tycker att jag är sexig i min badmössa. Stackarn måste vara helt disillusionerad. Eller blind. Eller både och, helt enkelt.

Facial wash from hell

Image: beautyhobby.com

People can't seem to agree on which facial wash actually is the best one and I honestly don't know what to think. My facial wash discolors towels. Big, whitish stains. Something must be awfully wrong here.

Academic Sunday

Image: oscar.com

Sunday is simply too far away. I can't wait. I want it now. Now. Red carpet. Fashion. Beauty. A chance to put more serious things on hold for a while.

I need it more than ever.

There are certain things that I can't live without

Image: H&M

This H&M dress is another no-lose. But it is also an every-girl-in-Sweden-is-going-to-wear-it-this-summer. You choose.

Det bjuds till fest

Jag måste erkänna. Jag gillar Go' kväll. Jag njuter av att titta på när de gör om tråkiga, gamla grå bibliotikarietanter till fräsiga damer i "högklackat". Jag älskar deras avslappnade resereportage och DVD-recensioner. Jag tycker till och med om Ingalill Mosanders långa röda naglar som hon försiktigt trummar mot böckerna hon presenterar - jag önskar jag kunde göra detsamma. (Det enda jag tycker mindre bra om är Hundskolan. I couldn't care less, faktiskt. Men det vet ni nog redan.)

I alla fall. Varje fredag bjuds en känd middagsgäst in till programmet. Middagsgästen får i sin tur bjuda in ytterligare fyra middagsgäster, lite lagom på låtsas sådär, och förklara valet för tittarna.

Jag har nu tagit mig friheten att göra detsamma. Får jag lov att presentera (utöver mig själv och programledare Ragnar Dahlberg): Maya Angelou, Kristina Lugn, Marilyn Monroe och Eddie Izzard.

Valet stod mellan Maya och Oprah och just denna gång drog Maya det längsta strået. Maya Angelou får representera den gränslösa visheten. Den som man bara kan besitta om man är gammal och erfaren nog. Hon kan lära oss andra allt vad vi behöver veta om livet; om att tillhöra en förtryckt minoritet. Kristina har en snarlik roll men en mer avskalad, skandinavisk sådan. Lite mer död och sorg. Lite mer ironi. Lite mer humor men ända djup. Marilyn har i uppgift att lära oss om hur det är att spela en roll som aldrig tar slut. Inte ens efter att ridån har gått ner. Sen vill jag så klart veta om president Kennedy faktiskt var hennes älskare. Eddie Izzard är inbjuden både för att lätta upp stämningen med världens bästa humor men också för att berätta för oss om hur det är att vara något så ovanligt som en heterosexuell transvestit. Fem queers om dan' gör kroppen glad, har ni väl hört?

Vem skulle du ha till bords?

Love it more than life itself

I must admit that I absolutely love Anders subtle, yet satirical, and utterly intelligent humor. Even more so when I am the target.

I am Fukranian. What are you?

I am sitting here, trying to figure out why I haven't heard of any more brilliant compositions like "fugly". Tell me, why aren't people saying stuff like:

- I heard that you once found a rat in your pizza.
- A rat? No man, that's totally a furban legend!

or

- She is incredibly stupid.
- That's the worst funderstatement I've ever heard.

or

- You Russians are all the same.
- You idiot. I am not Russian! I am Fukranian!

Depressiv realism

Har ni sett den här? En liten artikel om hur man fattar bra beslut. Under punkt nummer tre, "Ta hänsyn till dina känslor", står följande att läsa:

...akta dig för att fatta beslut då du är arg, för då tenderar vi att fastna för det första alternativet eller göra onödigt egoistiska val. Däremot verkar det som om vi fattar de bästa besluten när vi är nedstämda. Ledsamma människor verkar ha den mest verklighetsöverenstämmande världsbilden. Forskarna kallar fenomentet för depressiv realism.

Då så. Då var det sagt. Jag måste vara världsbäst på att fatta beslut.

Ett bröst mindre

Bild: svt.se

Sedan några dagar tillbaka har min älskade mormor bara ett bröst. Ett. Inte två som de flesta kvinnor. Jag frågade mamma vilket bröst som var sjukt. Hon visste inte; brydde sig kanske inte.

Men jag vill veta. Mormor är ju bröst. Det är brösten som gör henne till kvinna. Mormor.

Jag försöker uppskatta mina egna bröst lite mer. Mina små bröst som jag så länge har haft svårt för. Obefintliga, okvinnliga små tuttar.

Tänk, med ett bröst mindre ser mormor lite mer ut som jag.

Admiring Tilda

Image: movies.aol.com

Actress Tilda Swinton is a phenomenon. I don't know what to make of her peculiar looks. She is somehow so stunning and yet androgynously provocative. Sometimes even ugly. A chameleon, indeed. Maybe a Ziggy Stardust look-alike.

A role model in all her awkwardness. For sure, there is nobody like her.

Attending the Oscars with Oscar

Images: style.com and NY Magazine

Speaking of which, I just love Oscar. I can't possibly see why anyone with money would want to wear anything but his dresses.

See that heavenly black dress in the bottom right-hand corner? As you can see it is not your regular "little black dress". It's a no-lose.

Trust me.

Marrying Oscar

Image: Style Down the Aisle

If I ever get the chance to re-marry my adorable husband, I would most likely make him pay for this dress.

We all want to glow in the dark

Image: Kanye Universe City Blog

Don't we?

Håll andan

Det är en prövning, Paulina. En liten men intensiv prövning. Tänk inte för mycket. Känn inte för mycket. Ta inte åt dig. Ta det inte personligt. Håll bara andan, blunda, räkna till tio och vänta tills det har gått över.

Tänk dig bort. Föreställ dig hur hennes bitterhet rinner av dig som vatten på en nyvaxad yta. Den berör dig inte.

Det är hon som mår dåligt. Kom ihåg det.

Hon måste må fruktansvärt dåligt.

American conversations

A: I get a lot of exercise these days. Do you?

B: Yeah, actually, I do.

A: You do?

B: Yeah, I walk a lot. I take the subway home from work and then I walk up a hill.

A: Wow, that's awesome!

Charley Harper

Image: Pleasant Valley Sunday

One of my absolute favorite illustrators, alongside Liselotte Watkins, Stina Wirsen, Tove Jansson, and Kerstin Thorvall is recently deceased Charley Harper. With his "minimal realism" mid 20's century silk screen style, Mr Harper somehow manages to lure even city girls like me into the world of animals and plants.

Well, at least for a short while.

Kärleken kommer, kärleken går

Image: veta.yle.fi

Hörrni. Jag undrar lite om det här med kärlek.

När övergår kärleken från att sakna så mycket att den nästan går i bitar till att vilja sova i skilda sovrum? Gör den det? Varför gör den det?

Tänk till exempel på de ord som Märta Tikkanens avslutar sin bok Två - Scener ur ett konstnärsäktenskap med (om den sedan länge döda maken Henrik):

Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.

Jag tänker varje gång: Hur kan hon säga så? Vad hände? De som älskade varandra så.

De var ju ett.

Ett.

En finne i ögat

Den här dagen kommer att gå till historien som den dag då jag fick min allra första finne - på ögonlocket. Jag vet inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna detta? Jag känner ungefär som Travis:

Why does it always rain on me?
Is it because I lied when I was seventeen?
Why does it always rain on me?
Even when the sun is shining I can't avoid the lightning...

Förstår ni ungefär hur det känns då?

I mitt nästa liv förtjänar jag att bli drottning - minst - så mycket som jag har fått lida.

Snyft.

Precis som poesi ska vara

Image: zaghsia.com

Om jag får bestämma är Laleh, jämte Jens Lekman och Kristina Lugn, en av vår tids främsta poeter. Frasen ...jag älskar dig så högt så du hör är så vacker att jag (nästan) börjar blöda; en kärleksförklaring och semantisk komposition så fulländad att den slår både Homer Banks villkorslösa If loving you is wrong (I don't wanna be right) och Håkan Hellströms självdestruktiva ...jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Oslagbart med andra ord.

Detta förbaskade Public Service

Image: videokoll.se

Efter två år tillsammans, varav sex månader som gifta, har Tom och jag precis passerat en milstolpe i vårt förhållande. Vi har nu nått det stadium där det är fritt fram för båda parter att öppet och stolt förkasta den andres film och TV-val. Medan jag retar Tom för att han tittar på "typisk amerikansk (alternativt: manlig) smörja", beskriver han mina favoritprogram på SVT som "dumma intervjuer med dumma människor" eller "program om människor som ingen annan än du bryr sig om". Jag tycker så klart att mina påhopp är berättigade medan hans kritik helt saknar grund. Därför ska jag nu ta tillfället i akt och försvara mitt älskade Public Service. SVT och jag har haft så många fina stunder tillsammans genom åren. Och det blir bara bättre. Mötet, Babel, Kobra, Musikbyrån, Velvet, Mia och Klara, Stjärnorna på slottet (vilken utsökt programidé), SVT Dokumentär (du missade väl inte "Nunnan"?), Kärlek, Skild!, Agenda. Snygga produktioner men ändå härligt och ärligt naket. Det är människan, den riktiga människan, som står i centrum. Som sig bör, om ni frågar mig.

Tittar du inte på SVT, ge det en chans. Så länge du inte är typen som föredrar just typisk amerikansk smörja kommer du inte att ångra dig.

Everything good starts with Bau

Image: artfree.de (Peter Bauhuis)

Just stumbled upon Peter Bauhuis creations. I can't decide whether these organic-looking rings are gorgeous or fugly. Nonetheless, they fascinate me.

When good clothes happen to bad people

Image: style.com

The Missoni dress that Rachel Zoe (left) is wearing in this photo is gorgeous. Gorgeous. And boy, does she know how to dress. Both herself and others.

I can't deny that any more. Between the two of us, I am even considering buying her book.

Shame on me. Shame.

Janet, oh, Janet!

Image: MSN Movies

I think I just found myself a new fashion role model: late Janet Margolin in Woody Allen's Annie Hall. A contemporary version: Swedish Elle's fashion director Cia Jansson.

Dream on!

I dream a lot. And although I must admit that I often dream weird dreams (sic!), I'm getting rather good at interpreting them; abnormal, almost artistic, representations of pretty normal, everyday things.

Still, there certainly are moments when I don't really know what to make of myself. Last night, for example, I dreamt that I somehow got my scalp chopped off and walked around, balancing the loose scalp on top of my head. Luckily, somebody eventually helped me attach it to my head with hairpins, but as far as I know I am still walking around with a semi-detached scalp somewhere in dream land (or wherever dreams happen).

I feel intrigued to find an answer. The first person who can make sense of my surrealistic dream gets a bingolott.

Falling in love with penguins

Image: Penguin Classics

At little late as usual, but still, I recently discovered that Penguin Classics last year (re-)published 20 titles under the series title "Great Loves." The book covers, designed by David Pearson, are magnificent. Porn almost.

Baby, you look colorful tonight

While others are enjoying football, and my husband is enjoying the thrilling thought of mysterious things taking over the world, I am enjoying colors.

I am hoping that, maybe one day, I'll be brave enough to successfully mismatch my dresses and shoes.

Nej, jag känner ingen Lillemor

Det här är min bror Peter. För er som inte känner honom vill jag nu berätta att Peter är alldeles underbar. Han är charmig, omtänksam, underhållande och har dessutom en väldigt - och då menar jag verkligen väldigt - sofistikerad humor.

Jag saknar honom kanske mest av alla.

Jag fick nyligen en rapport hemifrån. Peter genomgår just nu en intensiv Mumindalen-revival. Han går runt där hemma med sin freestyle i högsta hugg och diverse muminskivor på repeat. Ibland, ytterst sällan, stannar han till för att pausa musiken och prata med någon annan av familjemedlemmarna. Min mamma hade nyligen nöjet att få bevittna en av dessa sällsynta konversationer:

Peter går runt och lyssnar på en av sina många Muminskivor. Han börjar cirkulerar runt pappa som sitter vid datorn och spelar patiens. Plötsligt stannar Peter. Han pausar musiken, tar av sig hörlurarna och frågar pappa:

-Känner du lilla My?

Pappa, som liksom oftast varken har intresse eller hörsel för att greppa denna ytterst avancerade humor, svarar efter ett tag:

- Nej, jag känner ingen Lillemor.

Mammas berättelse förtäljer inte hur konversationen fortsatte men någonting säger mig att den troligtvis fick sitt slut just där och då.

Tänk så fel det kan bli ibland.